Ökenhunger

Detaljer

Senast uppdaterad onsdag, 04 augusti 2010 10:12

Den 12 augusti 2007 strandade de första samtalen mellan Polisario och Marocko på tolv år. I tre dagar hade båda parternas representanter diskuterat möjligheten till en öppning i konflikten i New York på uppmaning från FN. Samtalen hann knappt inledas förrän de avbröts. Detta främst efter att Västsaharas president, Mohamed Abdelaziz, förkastat Marockos förslag om en"autonomisk lösning". Ett alternativ som skulle resultera i fortsatt marockansk kontroll över Västsahara bakom ridån av "självstyre".

I denna konstellation skulle Västsahara bli den "integrerade stat" som Marocko redan hävdar att den är, och ockupationen skulle uppnå slutlig politisk legitimitet. Den ekonomiska och politiska kontrollen över de i dag ockuperade områdena av landet skulle mitt i allt detta fortgå. Abdelaziz anlände till FN med en uttalad uppmaning till världssamfundet att visa solidaritet och stödja det västsahariska folkets kamp för frihet genom att förkasta Marockos autonomiförslag, som helt strider mot folkrätten. Utan påtryckningar från USA och EU kommer Marocko inte backa minsta millimeter från sin nuvarande position, där regelbundna rapporter når omvärlden om nedslagna protestaktioner, förföljelse och misshandlade regimkritiker i de ockuperade områdena i Marocko.

Samtalen mellan de bittra fienderna i augusti 2007 var de första på ett drygt decennium, men efter Polisarios förkastande av autonomiförslaget är det ytterst oklart vilket som blir nästa steg i vad många hoppades skulle resultera i en ny förhandlingsprocess. Frågan är hur samtalen ska kunna återupptas och om om det ens kan betraktas som en möjlighet utan marockanska eftergifter. Läget är låst och i-ländernas gynnsamma fiske- och naturgasavtal och Marockos roll i "kriget mot terrorismen" gör det svårt för EU och USA att ge mänskliga rättigheter företräde
framför säkerhetspolitisk trygghet.

Polisario fortsätter däremot att vända sig till de diplomatiska kanalerna vilket gör dem helt utelämnade åt omvärldens aktiva stöd till en lösning på konflikten. För västsaharierna är autonomi ingen lösning, utan bara en legitimering av ockupationen och den folkomröstning som vapenvilan i början av 1990-talet utlovade skulle äntligen äga rum efter decennier av marockanska sabotage. Men det framstår i dag som en omöjlighet till följd av Marockos folkdrivning och systematiska förhalande av processen. De omkring 165 000 invånare bosatta i Saharaöknen utan rinnande vatten och fungerande infrastruktur kämpar mot klockan, mot en stigande frustration och mot indragna matransoner och minskat bistånd. Från och med 2006 fraktas förnödenheter till flyktinglägren som räcker till 90 000 personer, vilket är västvärldens uppskattade befolkningsantal, siffror som inte överensstämmer med verkligheten.

Invånarantalet blir tvärtom fler.

De röster som förespråkar återupptaget väpnat motstånd gör det således även med vetskapen om att det skulle kasta ljus på konflikten i större utsträckning än i dag. Ett väpnat motstånd för självständighet och frihet skulle ställas öga mot öga med en välutrustad armé – försvarad av såväl mur som minfält – mitt i en säkerhetspolitisk kittel där legitimt motstånd lätt kan avfärdas som "terrorism". Det marockanska kungahuset har sedan årtionden köpt vapenutrustning från USA mot att Vita huset får operera fritt i landet.

De strandade samtalen i New York är bara det senaste beviset på att omvärlden inte ställer några krav på Marocko, varken gällande tillståndet för de västsahariska flyktingarna eller de fängslade och "försvunna" regimkritikerna i de ockuperade områdena. I samma byggnad förklarades Västsahara 1976 ha rätt till en egen stat, suveränitet och nationell självständighet.

80 länder har erkänt Västsahara, men ännu inget land i den vita världen; varken USA eller något europeiskt land. Medan Kosovo näst intill enhälligt vann västvärldens gunst och erkännande som självständig stat under våren 2008 förblir det tyst kring Västsahara.

I mars 2008 gick det i den svenska regeringens rapport om de mänskliga rättigheterna att läsa att EU ofta framhåller Marocko "som ett föregångsland och stabil utpost i Mellanöstern och Nordafrikaregionen vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna".

– Den svenska regeringen har i andra fall erkänt länder som inte fullt ut geografiskt kontrollerat sina marker, säger Lena Thunberg, från den västsahariska stödföreningen i Sverige. Västsahara är en avkoloniseringsfråga som ännu inte är genomförd. Allt är glasklart, Sverige borde
erkänna Västsahara, konstaterar hon.

Det största problemet är den massmediala tystnaden, menar Polisarios Londonrepresentant, Lamine Yahiaoui:

– Både i de ockuperade och befriade områdena måste folk få se en ljusning före år 2012, då nästa Polisariokongress hålls. Om inte lär det väpnade motståndet återupptas mot den marockanska ockupationen. Västsaharierna orkar en diplomatisk runda till, men inget mer.

Brahim Mohktar, Polisarios representant i Norden, beskriver även han västsahariernas stigande missnöje kring diplomatins misslyckande med förvånansvärd ärlighet:

– Vi är övergivna, bortglömda och bortprioriterade av FN, omvärlden och media. Nu har vi nått den absoluta gränsen, vi förstår budskapet, säger han. Den väpnade kampen kommer – om den, oklart när, återupptas – liksom förut bli konventionell gerillakrigföring mot en vida överlägsen militärmakt.

Utdrag ur kapitlet Ökenhunger, i boken "Den här platsen faller samman - reportage från den globala periferin", av Klas Lundström, utgiven på Murbruk förlag 2009