"De ska inte skrika åt oss mera"

Detaljer

Senast uppdaterad torsdag, 26 maj 2011 21:53

Johnny Esau arbetar som assistent i vinkällaren på gården Somerbosch. Arbetet är krävande, många timmar på fötterna, tunga lyft och krav på noggrannhet i analyserna av vinprov. Noggrannheten avspeglar sig i hans sätt att uttrycka sig – han söker ofta efter exakt rätt ord på engelska för att uttrycka det han vill. Inget lämnas till slumpen.

Vingårdars ägare betonar ofta att gården gått i arv i generationer. Men även arbetarna har ofta arbetat 2-3 generationer eller mer på en och samma gård. Oftast har de inget för det, situationen för lantarbetarna påminner om det gamla statarsystemet i Sverige. Ägaren brukade ofta behandla Johnny och de andra nedlåtande och skrika. Nu tillhör sånt det förflutna.

Innan vi gick med i Sikhula Sonke var situationen riktigt riktigt dålig. Vi kunde inte ens stämma möte med chefen – han sade hela tiden att han inte hade tid med sånt. Nu är allt mycket bättre för oss.

Ibland misslyckas arbetarna med att organisera sig. På en gård i närheten trakasserade ägaren de anställda som gått med i facket – de fick inte tillgång till lån och andra förmåner som övriga arbetare fick. Så fackklubben upplöstes och de har det lika illa som förut.

Somerbosch förefaller mest som en framgångssaga i skapande, även utan att jämföra med grannen. Villkoren är ännu inte så annorlunda - alla heltidsanställda arbetar kvart i åtta till fem med en ledig dag på sjutton arbetade. Lönen är 420 rand i veckan även för säsongsanställda, fast de inte får några förmåner Men de flesta av arbetarna är medlemmar, de förhandlar regelbundet med arbetsgivaren och har nått framgångar som mammaledighet och att pensionsfonden täcker kvinnor, inte bara män, som förr.

Johnny tycker, som många av de aktiva männen i Sikhula Sonke, att det är logiskt att föreningen fokuserar på kvinnor. Som ett exempel på kvinnans dubbla börda tar han hemarbetet.

- Kvinnor förväntas ansvara för hemmet också. Om mannen är sjuk och inte kan tjäna pengar till mat blir det hennes problem, för det är hon som ska sätta maten på bordet. Så jag tycker det är rätt att arbeta mer för kvinnor.

En väninna på en annan gård berättade om planer på att grunda en fackförening och Johnny följde med på ett möte. Nu är han distriktssekreterare och brinner för organisationen.

- Där var trettio kvinnor och så jag. Så jag lyssnade, och på tredje mötet började jag ställa lite frågor. Vi har ofta möten på helger, men det är okej för mig. Sikhula Sonke har lagt mycket tid och pengar på mig – kurser i ledarskap, datorhantering, löneförhandling och annat. Så jag ger gärna av min tid tillbaka.

Johnny förefaller som en blid och lågmäld man men i samtalet skymtar en vilja av stål. Sånt som krävs om du ska förhandla till dig 70 procents ägarskap när det liggande förslaget var 51 procent. Vad som skiljer Somerbosch från de flesta andra gårdar är att av 52 hektar äger lantarbetarna nu 39 hektar till 70 procent, inklusive bostäderna, genom en statlig plan för landreform.

- Vi hade diskuterat 51 procent. Men jag kände att det inte var rätt, det var för lite. Så jag sade till dem att nej, vi vill ha 70 procent. De blev väldigt arga, men två veckor senare gav de med sig. De hade redan investerat för mycket i planen.

Arbetarägandet är kollektivt, varje arbetare har en egen andel. Skiftet till arbetarna kom till stånd genom en statlig plan för så kallade equity schemes, en del av landreformen. Reformen har inte kommit särskilt långt och många gårdar som övergått helt till arbetarna har gått omkull, ofta för att de inte får det stöd de har rätt till. Equity schemes är ett delat ägarskap där det ligger i de tidigare ägarnas intresse att projektet ska lyckas eftersom de investerat själva i projektet. Alla sådana projekt lyckas inte heller, ibland har inte arbetarna något att säga till om. Arbetarna på Somerbosch fick en klumpsumma på 825 000 rand, men när pengarna kom var första skörden redan klar, och vinet fick produceras med hjälp av lån från ägarna.

- Somerbosch säljer nu våra viner, och vi får pengarna senare. Vi sålde trehundra lådor Frizzante i Tyskland. Om vi bara kunde hitta en agent som kan sälja våra viner så vi slapp gå via ägaren, funderar Johnny. 

Johnny räknar mycket på hur mycket pengar de har möjlighet att få genom sin equity scheme och hur snabbt de kan renovera alla arbetarbostäder. Utbetalningarna är frysta för att regeringen ska se över systemet, något Johnny tycker är fel. Deras projekt fungerar ju. Idag bor arbetarna i små hus med tre rum som ofta hyser fler än där är plats för. Toaletter finns på gården och vandaliseras ofta av ungdomsgäng som går på droger, ett av alla sociala problem som döljer sig i det idylliska landskapet. 

Att ens kunna fundera på att få tillgång till en stor summa pengar för att förbättra situationen är en fantastisk möjlighet som även den kommit till genom Sikhula Sonke. Johnny berättar att förre generalsekreteraren Wendy Pekeur satte idén i huvudet på honom genom att fråga varför inte arbetarna kunde få en bit av den här gården? Då började fackklubben på Somerbosch driva frågan. Det tog två tre år för ledningen att ändra inställning till arbetarna, med hjälp av facket. 

- Vi har lidit alltför länge. Nu är det dags för de här människorna att tänka om. De ska inte skrika åt oss mera.

Viktoria Olausson
Afrikagruppernas informatör i Sydafrika