Historik

Detaljer

Senast uppdaterad torsdag, 16 juni 2011 16:01

Den blekgult lysande månen vandrar över den sammetsmjuka afrikanska natthimlen; försvinner en kort tid för att sedan återkomma, om och om igen. För ursprungsbefolkningen i Sydafrika är månen symbolen för den ständigt pågående skapelsen. Människan har ingen särställning i skapelsen utan delar den med allt annat. Vi har ett gemensamt ansvar för att livet levs anständigt, för att människor inte ljuger och bedrar.

Idag är ursprungsbefolkningen (khoekhoe- och bushfolket) utrotade i Sydafrika; mördade och bortdrivna. De gick under i en metodisk masslakt utförd av européerna som tog deras mark i besittning, ett öde som är alltför välkänt för alla ursprungsbefolkningar i världen. De som överlevde marginaliserades och integrerades med de bantutalande folken. Spillror av bushfolket lever fortfarande i ökenområden i Namibia och Botswana, en tillvaro som präglas av alkoholism och extrem fattigdom. De eleganta klippmålningar som finns på många ställen i Sydafrika vittnar om deras mångtusenåriga närvaro i landet. Och deras livsstil som jägare och samlare har rötter som går tillbaka till mänsklighetens gryning. När vi människor reste oss upp för hundratusentals år sedan gjorde vi det med största sannolikhet i Afrika.

Människor är människor

Bushfolket levde i fredlig samexistens med det närbesläktade khoekhoefolket (namnet betyder människans människa) som förutom att jaga och samla försörjde sig på fårskötsel. Under de första århundrandena e Kr började bantutalande folk i behov av nya betesmarker så sakteliga tränga ner i södra Afrika. En del grupper var organiserade i hierarkiska kungadömen, andra var inte mer än en samling byar med mycket svaga sociala band emellan sig. Sotho- och tswanafolket var skickliga hantverkare med goda metallkunskaper och levde i byar med upp till 20 000 invånare ­ byar som snarare liknade städer i sin uppbyggnad. Vendafolket var specialiserade på guldsmide och anses vara besläktade med shonafolket i det mäktiga kungadömet. Monomatapariket i nuvarande Zimbabwe. Ngunifolket (xhosa och zulu) kände till järnet men ägnade framförallt sina krafter åt sina enorma boskapshjordar, medan tsongafolket var specialiserade på fiske.

Alla levde de i det hårda och oberäkneliga afrikanska klimatet, som när som helst kunde drabba människorna med långdragen torka eller häftiga stormar. De afrikanska folken skaffade sig ett försvar mot denna oberäknelighet genom att bygga upp ett utvecklat socialt skyddsnät där alla var beroende av varandra för att överleva. Om en familj drabbades av katastrof kunde de alltid få hjälp av en annan familj, och samma förhållande rådde mellan hela byar och samhällen med vänskaps- och släktband till andra avlägsna samhällen. Ubuntu ungamntu ngabanye abantu, lyder ett ordspråk på xhosa: Människor är människor genom andra människor. En sådan inställning skapade ett samhälle där individens frihet var underordnad gruppen, men där generositet och gästfrihet var nödvändiga inslag.

Det politiska systemet byggde på att varje folkgrupp hade sin egen hövding, som tillsammans med ett råd bestående av fem­sex av de byäldste fattade de ekonomiska besluten och löste konflikter. Hövdingen ärvde sitt ämbete, men hans eventuella strävanden efter maktfullkomlighet hölls i schack genom ett sofistikerat juridiskt system där hövdingarna kunde bli dömda i domstol om de hade begått handlingar som inte ansågs följa folkets vilja. Det fanns ingen demokrati efter västerländsk modell, men eftersom samhällssystemet byggde på enighet fördes oftast en öppen diskussion om alla viktiga beslut tills konsensus hade uppnåtts i bygemenskapen.

Själva kärnan i deras levnadssätt var marken; marken som gav bete åt boskapen, som kunde odlas och som vid naturkatastrofer fortfarande gav näring genom rötter och blad. Marken tillhörde alltid folket kollektivt. Så levde folken i södra Afrika när den vite mannen steg i land. Efter ett par århundraden hade de svarta folken tvingats bort från den livsviktiga marken, underordnats ett socialt system som brutalt slet sönder det intrikata nätverk där människor var människor genom andra människor, och deras välbefinnande hade förvandlats till djup fattigdom.

Afrikas vita stam

Den första europé som landsteg i vad som kom att bli Sydafrika var portugisen Bartholomeu Diaz. År 1488 lade han till vid kontinentens sydöstligaste spets, som fick namnet Godahoppsudden. Han var inte alls på jakt efter att undersöka södra Afrika, utan trevade sig fram sjövägen till Indien för att köpa kryddor, den dyrbaraste handelsvaran i medeltidens Europa. Han nådde aldrig ända fram utan det blev istället Vasco da Gama som tio år senare rundade udden och seglade vidare till Indien.

Det kom att dröja till år 1652 innan européerna slog sig ner för gott. De var utsända av Holländska ostindiska kompaniet under ledning av Jan van Riebeeck för att sätta upp en handelsstation för de fartyg som följde den nu välbekanta rutten till de hägrande kryddorna i Indien. Handelsstationen skulle bara vara "havets taverna" och Riebeecks order från kompaniet var klara och tydliga: Ingen beblandning med infödingarna tack! De hade nog med stridigheter i sina kolonier och södra Afrika var inte intressant ur koloniseringssynpunkt. En av de få grupper av immigranter som ändå kom var ett par hundra franska hugenotter som flytt religionsförföljelser i Europa. De kom från ett högre samhällsskikt och förde med sig konservativa idéer som fick stort inflytande.

Riebeeck planterade en häck av bittermandelträd (som fortfarande växer i Kapstaden) för att avskilja den lilla vita bosättningen från resten av den gigantiska afrikanska kontinenten. Och de vita höll khoekhoefolket på avstånd, även om viss handel förekom. Ironiskt nog var det kompaniets order om besparingar som ledde till de första sammanstötningarna. Riebeeck tvingades skära ner på antalet mannar och som kompensation erbjöd han dem ett stycke mark som de fick odla för att sedan sälja produkterna till handelsstationen. Ett utmärkt arrangemang ­ men man hade "glömt bort" att khoekhoefolket i generationer använt den utstakade marken som betesmark. Riebeeck blev obehagligt överraskad när khoekhoefolket tog till vapen, men holländarnas överlägsna vapenstyrka gjorde proceduren kort och snart var de vita herrar över de forna betesmarkerna.

Bristen på arbetskraft blev så småningom ett problem och relationen med khoekhoefolket försämrades ytterligare; man brände deras byar och tillfångatog de flyende människorna som slavar. Dessutom importerade man slavar från den holländska kolonin Malaysia och från Afrikas västkust. (Den befolkningsgrupp som går under beteckningen "färgad" härstammar framförallt från ättlingar till khoekhoe, malajerna och de vita nybyggarna.) I slutet på 1700-talet arbetade tiotusentals slavar för boerna. För att hålla ordning på alla slavar infördes år 1760 den första av otaliga passlagar i Sydafrikas historia. Lagen föreskrev att varje slav som reste "från stad till landsbygd eller från landsbygd till stad" måste inneha ett pass som undertecknats av slavägaren och som visade att han gett tillstånd till resan.

Nybyggarna, som har kallats "Afrikas vita stam", gav sig längre och längre in i det okända landet och etablerade enorma farmer där de alla var kungar i sitt eget hus, utan skyldighet att svara för sina handlingar mot någon myndighet. De levde utan vägar, järnvägar, tidningar eller radio. Kapstaden låg ofta på ett par dagars ridavstånd och nyheter från övriga världen sipprade ytterst långsamt fram till dessa vita utposter. De utvecklade sitt eget språk, afrikaans, och kallade sig själva för afrikander eller boer (bönder).

Många av dem var halvanalfabeter med Bibeln som enda litteratur, fullständigt isolerade från de idéer om demokrati och mänskliga rättigheter som växte fram i Europa under upplysningstiden. Deras levnadssätt skilde sig inte speciellt mycket från de svarta stammarna de kom i kontakt med och det fanns tillräckligt med mark för alla. Därför var relationen dem emellan till att börja med ganska problemfri. Däremot ansåg nybyggarna att bushfolket och khoekhoefolket var lovligt "villebråd", och de sköts ihjäl som skadedjur eller togs som slavar.

Det förlovade landet

I slutet av 1700-talet klev ännu en aktör in på scenen: engelsmannen. När Nederländernas kontroll över Kapkolonin hotades av Frankrike ingrep Storbritannien, eftersom området spelade en betydelsefull roll för de brittiska handels- och flottförbindelserna till den viktiga kolonin Indien. 1795 fick boerna foga sig i att Kapkolonin nu löd under den brittiska kronan. Engelsmännen förde med sig ett ekonomiskt uppsving och plötsligt var området del av den växande globala ekonomin. De förde också med sig en hel del liberala idéer, som att avskaffa slaveriet. År 1820 anlände femtusen förhoppningsfulla immigranter från de brittiska öarna för att skapa sig en ny framtid i det förlovade landet. De hade blivit lovade mark som liknade "en enda lång rad av parker" men fick i stället bosätta sig på den uttorkade och karga platå som kallas Suurveld vid floden Great Fish River, och som i själva verket var ett hett omstritt område mellan xhosastammarna som rörde sig västerut, och boerna som rörde sig österut. De brittiska kolonisatörerna hade en baktanke med att placera de femtusen intet ont anande immigranterna där. De skulle bilda en buffertzon med uppodlad mark mellan boerna och xhosafolket som stred om betesmarker till sina boskapshjordar.

En lång rad brutala strider följde. De nya inkräktarna infekterade konflikten än mer. Engelsmännen övergav snart jordbrukarambitionerna och grundade staden Grahamstown, som fort växte upp till en blomstrande stad.

Shaka skapar kaos

När den vackra flickan Nandi från langeniklanen inom ngunifolket fann sig vara med barn i slutet på 1780-talet ställde det till med en mindre skandal. Hon hade haft en kärleksaffär med hövdingen i grannklanen zulu, och förbindelsen var inte populär bland de äldste i de två klanerna. Men när magen växte tvingades de acceptera alliansen och hövdingen Senzangakona tog Nandi som sin tredje hustru. Barnet som Nandi födde fick namnet Shaka och skulle bli den störste krigsherren i södra Afrikas historia.

Shaka hamnade från början på kant med tillvaron. Nandi vägrade acceptera den undanträngda plats i zuluklanen som hon enligt traditionen förtjänade på grund av sitt "skamliga" beteende. Till slut skickades hon tillbaka med Shaka och en dotter till sin egen klan, och Shaka växte upp fylld av bitterhet. Men en utväg öppnade sig - hans naturliga ledaregenskaper uppmärksammades av den mäktige hövdingen Dingiswayo, som ledde en konfederation av klaner. Snart nog skickade han den lovande Shaka att bli hövding över zuluklanen. Det måste ha varit en triumfens dag för Shaka när han återvände till klanen varifrån han så nesligen hade blivit bortkörd som liten pojke.

I sin nya position tog han sig för att bygga upp en stark armé, med det tydliga målet att besegra och förinta för att bygga upp ett stort zulurike.Det var fullständigt nya tankegångar bland de afrikanska folken i södra Afrika. Dingiswayo t. ex. såg krigföring som något nödvändigt ont och hade alltid gått ut i strid med syfte att stabilisera regionen, och de besegrade fienderna fick ofta mycket generösa villkor.

Shaka har kallats Afrikas Napoleon. Han utvecklade helt nya militära strategier som byggde på starka arméer, impis, som åtlydde officerare istället för de traditionella hövdingarna. Krigarna drillades till stridsmaskiner; de bodde i stora militärläger och påtvingades celibat. Nya vapen togs fram under Shakas regim. Det bästa ett erövrat folk kunde hoppas på var slaveri, men oftast utplånades hela byar. Impiregementen lade under sig hela det bördiga området mellan Drakensbergen och Indiska oceanen, det område som idag kallas för Natal. Deras framfart satte igång en dominoeffekt. Människor flydde och attackerade i sin tur stammar som kom i deras väg. Denna stora omvälvning har kallats för Difaqane, "påtvingad migration". Kaoset sträckte sig så långt norr ut som till sjön Tanganyika i nuvarande Tanzania.

Shaka mördades 1828 av sin halvbror Dingane och en ny era inleddes. Dingane lättade på den stenhårda militära regimen och sökte handelsförbindelser med de brittiska köpmännen som hade börjat etablera sig på Natals sydkust.

Den stora vandringen

Det var till detta förödda och övergivna land som boerna kom när de inledde "den stora vandringen", The Great Trek. Med största sannolikhet var det detta som gav upphov till myten om att boerna kom till ett öde land. Att styras av de nya brittiska härskarna föll inte de individualistiska boerna i smaken. Britterna hade infört en ny lagstiftning som innebar att "färgade" människor gavs vissa rättigheter och att slaveriet upphävdes. Det var en förolämpning mot boerna som gick djupt in i själen. Så här skrev Anna Steenkampf, släkting till trekledaren Piet Retief, i ett berömt försvarstal för boernas rättigheter: "Det är inte så mycket deras frihet som drev oss (på flykt) utan det faktum att de jämställdes med kristna, tvärtemot Guds lagar och den naturliga ras- och religionsdistinktionen, så att det var omöjligt för någon anständig kristen att böja sig under ett sådant ok".

Samtidigt växte behovet av odlingsbar mark och mellan 1836 och 1846 lämnade tiotusentals boer Kapkolonin för att söka sig en framtid som nybyggare i det okända land som sträckte sig utanför kolonin. Oxvagnskaravaner fullastade med ägodelar och hela familjer ringlade över de karga slätterna under den evigt blå afrikanska himlen. I de nya staterna som de utropade till sina, Oranjefristaten och Transvaal, erkändes bara vita som medborgare.

De vita blir herrar

Xhosafolket i sydöstra delen av landet hade haft vissa framgångar i sina strider mot de vita; mellan 1778 och 1878 hade de utkämpat ett flertal gränskrig och trots flera nederlag krossades de aldrig. De leddes i stället mot katastrofen av en ung xhosaflicka vid namn Nongqawuse. Hon fick en uppenbarelse i vilken stammens förfäder uppmanade dem att slakta sin boskap och bränna upp all säd. Då skulle de få makt att driva bort de vita som hotade deras tillvaro. Resultatet av hennes vision var en fullständig katastrof. Tiotusentals människor svalt ihjäl, och ännu fler tvingades bort från sitt land för att söka arbete hos de vita farmarna.

Zulufolket hade under ledning av Shakas halvbror Dingane närmat sig engelsmännen och inlett trevande handelsförbindelser. Men zuluerna trängdes undan av de invandrande boerna och deras mäktiga välde försvagades dramatiskt den 16 december 1838. Då drabbade zuluer och boer samman i en strid där tretusen zuluer dödades medan bara tre boer blev lätt sårade. Slaget stod vid Ncomefloden i norra Natal, som efter sammandrabbningen gavs namnet Blood River ­ vattnet hade färgats rött av de dödade zuluernas blod.

Efter många och hårda strider gick alltså de vita invandrarna segern till mötes. Swasifolket och tswanafolket höll visserligen stånd, och likaså sothofolket. Men det var bara en tidsfråga innan boerna och britterna tillsammans skulle ta full kontroll över landet.

Guldrusch utan like

När diamanter hittades i centrala Sydafrika på 1860-talet tog landet ett jättekliv in i vårt moderna tidevarv. Ett tjugotal år senare hittades även guld, och en gruvrusch utan like tog sin början. På bara några få år växte stora metropoler upp som lockade allsköns äventyrare till sig. Gruvdriften var på en gång ytterst avancerad och industriell, och för de jordbrukande och boskapsskötande boerna, som fortfarande levde på samma sätt som på 1600-talet, var chocken fullständig.

Såväl svarta som vita strömmade i häpnadsväckande fart till städerna där jobben hägrade, och plötsligt var det svårt att hålla på de gamla rigida gränserna mellan de olika raserna. De svarta betalades naturligtvis mycket sämre än de vita arbetarna och hade inte rätt att få några arbeten som krävde någon form av utbildning, men den växande svarta urbana klassen skrämde ändå boerna. De fattiga boerna höll nämligen på att förvandlas till det vita Sydafrikas underklass. Bristen på land i kombination med flera svåra år av torka hade tvingat många av dem till städerna på jakt efter arbete medan engelsmännen höll den ekonomiska makten i sina händer.

När diamanter hittades i Kimberley var det på land som traditionellt tillhörde griquafolket, men såväl boerna i Oranjefristaten som engelsmännen i Kap gjorde anspråk på marken. Engelsmännen gjorde proceduren kort genom att helt enkelt rita om kartan och annektera området. Samma sak hände med Transvaal, som engelsmännen tog över 1877.

Britt mot boer

Men boerna fann sig inte i engelsmännens framfart. De tog till vapen och vann mycket snabbt en förkrossande seger. En oberoende boerrepublik upprättades än en gång och fick namnet Zuid-Afrikansche Republik (ZAR). 1883 blev den en gång enkle bondpojken Paul Kruger president för ZAR. Han såg med stigande oro hur "uitlanders", både svarta och vita, strömmade in i hans republik för att ta del av rikedomarna. 1886 hittades det glimrande guldet i Witwatersrand och över en natt strömmade tusentals äventyrare till området. En helt ny stad växte fram. Redan år 1887 hade staden, som fick namnet Johannesburg, såväl börs som kapplöpningsbana!

Men pengarna hamnade inte i boernas fickor, de stora industrimagnaterna var alla engelsmän. När de krävde att rösträtt skulle ges till de 60 000 britter som arbetade i Witwatersrand vägrade Kruger gå med på detta och meddelade att om inte engelsmännen drog bort de trupper som stod och trampade vid gränsen, ansåg han att krig rådde. Hans fiender var övertygade om att de snabbt skulle krossa de militärt underlägsna boerna. Engelsmännen accepterade krigsförklaringen och boerkriget tog sin början en oktobernatt 1899. Boerna invaderade först Natal och vann flera viktiga segrar. Men snart visade engelsmännen vem det var som bestämde och 450 000 soldater sattes in mot boerarmén på 80 000 man. Även om den boerska armén så gott som helt krossades fortsatte ändå ett slags gerillaliknande krig, där den boerska civilbefolkningen drabbades hårt av engelsmännens framfart. Begreppet koncentrationsläger föddes under detta krig. Mer än 26 000 boerkvinnor och barn hade dött i lägren när kriget var slut. Även svarta sattes i lägren och 14 000 av dem beräknas ha dött. 1902 hade boerna slutligen tvingats på knä. Fredsavtalet undertecknades och de boerska republikerna blev brittiska kolonier.

Missnöje mot union

Fredsöverenskommelsen var ytterst generös mot förlorarna som gavs begränsat självstyre i sina förlorade områden, samtidigt som de 80 procent av befolkningen som inte var vita ignorerades totalt. Det var bara i Kapprovinsen som icke-vita hade några som helst politiska rättigheter, men även där var bara 15 procent av de registrerade rösterna svarta eller färgade. Under kriget hade engelsmännen lockat över tiotusentals svarta på sin sida, med hjälp av löften om att de skulle befrias från "slaveriet under boerna".

Ur sveket föddes motståndet. I Natal bildade den unge advokaten Mohandas Gandhi (som senare skulle bli känd som Indiens största fredskämpe under namnet Mahatma Gandhi) Natal Indian Congress, som slogs för indiernas rättigheter. Och zuluhövdingen Bambatha inledde ett uppror mot engelsmännen som krossades först efter det att fyratusen zuluer hade mist livet. Trots dessa missnöjesyttringar bildades 1910 den sydafrikanska unionen där bara vita kunde väljas in i parlamentet. De fyra forna republikerna gick samman och Kapstaden utsågs till den lagstiftande huvudstaden, Pretoria fick det administrativa ansvaret och i Bloemfontein placerades Högsta domstolen.

Ett fredligt motstånd föds

Samtidigt som svarta arbetare strömmade till gruvstäderna och blev del av ett växande svart proletariat som tjänade en bråkdel av vad deras vita arbetskamrater kunde stoppa i fickan, hade svarta lantbrukare i allt större utsträckning åter lagt under sig stora delar av marken. Dels arrenderade många mark av vita jordägare, och dels hade de börjat köpa sin egen mark. "Kaffrerna (skällsord för afrikan) är bättre jordbrukare än européerna, tar bättre hand om sin boskap, odlar mer mark, och arbetar mycket flitigare", påpekade en besökare i slutet av1800-talet. Plötsligt var svarta på väg att återigen bli oberoende och ibland tjänade de till och med mer än fattiga vita. Det blev allt svårare att få tag på billig arbetskraft. Och utan sådan arbetskraft skulle det gå utför för Sydafrika. Därför infördes 1913 landlagen, The Land Act.

Med ett enda penndrag upphörde de svartas möjlighet att köpa och arrendera land och nära en miljon svarta ställdes till arbetsmarknadens förfogande. 87 procent av Sydafrikas jord gick till de vita medan de svarta fick dela på resten.

Men landlagen innebar också födelsen av en organiserad svart motståndsrörelse. Pixley Seme, en ung advokat med examen från Oxford och Columbia, återvände till Sydafrika för att försöka förhindra att den katastrofala lagen antogs. Han kallade samman den intellektuella eliten bland de svarta; lärare, läkare och advokater. Tillsammans med traditionella ledare bildades den 8 januari 1912 African Native Congress, som senare skulle få namnet African National Congress (ANC), i Bloemfontein. Det var den första enande nationella politiska organisationen i Sydafrika, men kongressen lyckades aldrig förhindra att landlagen antogs.

Det följande årtiondet bildades den första svarta fackföreningen och massdemonstrationer mot de förhatliga passlagarna hölls. Den starkaste protesten mot landlagen utfördes av en grupp människor som kallade sig för israeliterna. Drygt tusen människor hade samlats i det lilla samhället Ntabelanga i östra Kap för att lyssna på profeten Enoch Mgijima som predikade att Gud snart skulle ge de svarta och vita omvända roller; de svarta skulle bli Guds utvalda. Till Ntabelanga kom de för att invänta Herrens återkomst och jordens undergång, och struntade i att de bröt mot landlagen. Vid ett massmöte med omkring tusen av sektanhängarna öppnade polisen eld. En efter en föll de, skjutna i ryggen, iklädda sina vita rockar med ceremoniella svärd vid sidan. Tvåhundra dödades, över hundra sårades i denna den första massaker som polisen utförde mot svarta.

Nazismen får fotfäste

Sydafrika var en del av det brittiska imperiet och deltog därför i första världskriget på engelsmännens sida ­ dock under starka protester från boerna. Tysklands förlust i kriget ledde bland annat till att Sydvästafrika, nuvarande Namibia, blev en del av Sydafrika med Nationernas Förbunds goda minne. General Jan Smuts som under kriget hade rönt stor uppskattning av Storbritannien, blev premiärminister 1919. En regeringskoalition bildades snart med Nationalistpartiet för att bevaka böndernas intressen. Koalitionen brast inte förrän andra världskriget bröt ut och Smuts framgångsrikt hävdade att Sydafrika skulle delta på Englands sida. Många av Nationalistpartiets ideologer hade tillbringat sin studietid i 30-talets Tyskland, och där blivit stärkta i sin tro på den vita rasens överlägsenhet. Under 30-talet såg även organisationen Afrikaner Broederbond dagens ljus. Det är en elitistisk, halvreligiös sammanslutning, omgiven av mystik och hemlighetsmakeri, som bildades av boer som ansåg att deras kultur var hotad. Organisationen lyckades snart få ett djupt inflytande i så gott som alla kulturella, politiska och ekonomiska institutioner. Bland sina första medlemmar återfanns just de ideologer som hämtat inspiration av nationalsocialismen och därför är det ingen slump att nazismen lyckades få ett starkt fäste i landet. Det var många som ansåg att Sydafrikas deltagande i kriget på de allierades sida var ett nattsvart förräderi.

Nationalistpartiets triumf

Efter årtionden i opposition mot South Africa Party vann Nationalistpartiet en jordskredsseger i parlamentsvalet. "Sydafrika tillhör ännu en gång oss. För första gången sedan unionen skapades är Sydafrika vårt eget. Må Gud garantera att det alltid förblir så", utropade den 74-årige Daniel Francois Malan fredagen den 28 maj 1948, ett datum som boerna sent skulle glömma. Segern beskrevs som ett mirakel och när D F Malan tillträdde som premiärminister sågs det som ett tecken på att Gud vakade över sitt folk. De svartas reaktion på Nationalistpartiets maktövertagande var till en början sval. ANCs legendariske ledare Albert Luthuli kommenterade händelsen som ointressant. Men med facit i handen sade Luthuli många år senare att han 1948 aldrig hade kunnat föreställa sig att Nationalistpartiets politik skulle kunna påverka de svartas liv på ett sådant katastrofalt sätt.

Sedan 40-talets början hade tusentals svarta sydafrikaner flytt svälten på landsbygden. I städerna hade de egentligen inte tillåtelse att vistas och från den vita befolkningen höjdes röster mot den brittiska regeringens oförmåga att upprätthålla segregationslagarna. Nationalistpartiets agitatorer lovade att skapa ett samhälle där "en kaffer alltid är en kaffer" och visade upp en militant attityd som gick hem hos de vita.

Förbud mot osedligt leverne

Med makten i sina händer började nationalistregimen att förverkliga sin utopi om Afrikas vita utpost. Högsta prioritet fick frågan om rasblandning, även om den vita rasen var utrotningshotad endast i partipropagandan. 1949 infördes en lag som förbjöd äktenskap över rasgränserna och ett år senare blev även sexuella relationer mellan svarta och vita en olaglighet.

Lagens långa arm nådde ända in i sängkammaren och polisens specialstyrkor låg på lur med kameror och hade rätt att beslagta sänglinne och underkläder i jakten på bevis för förbjuden sex. När dessa lagar upphävdes 1985 hade de i stort spelat ut sin roll. Fängelsedirektörerna hade tröttnat på alla "färgblinda" par som åkte in och ut ur fängelsecellerna och det lämmeltåg av vita män som reste till de "självständiga" hemländerna för att köpa de förbjudna tjänsterna.

När Hendrik Frensch Verwoerd valdes till premiärminster 1958 fortsatte han att driva utvecklingen mot total segregation och stiftade fler lagar än någon kunde hålla reda på. Men de byggde alla på fyra principer. Den första delade in Sydafrikas befolkning i fyra "raser" ­ vita, färgade, indier och svarta. Den andra fastslog den vita rasens överlägsenhet och gav de vita absolut kontroll över staten och den tredje principen sa att de vitas intressen går före de svartas. Slutligen bestämde man att britter och afrikander utgjorde en ras medan de svarta delades upp i flera olika nationer eller så kallade hemländer, en formel som gjorde den vita minoritetens nation till landets i särklass största.

Malans och Verwoerds raspolitik styrde vardagen för miljontals sydafrikaner under fyrtio år. Det totala virrvarret av skyltar som anvisade vilka toaletter och parkbänkar svarta respektive vita skulle använda var ett resultat av den här politiken.

Frihet utan pass

Den 26 juni 1955 samlades tretusen delegater i Kliptown i Soweto ­ vita, svarta och indier ­ för att protestera mot det explosionsartade förtrycket och för att anta frihetsdeklarationen som än idag utgör grunden för ANCs vision om ett demokratiskt och rättvist Sydafrika. Innan de två sista punkterna av deklarationen hade diskuterats grep polisens specialstyrka in och under det att polisen beslagtog dokument och filmade misstänkta terrorister stämde folkkongressens tretusen röster upp i ANCs nationalhymn Nkosi Sikelel´i Afrika, Gud välsigne Afrika.

Fyra år senare bildade trehundra ANC-medlemmar den Panafrikanska kongressen (PAC). De var inte tillfredsställda med att frihetsmanifestet omfattade alla raser och tyckte inte att afrikanska nationalister kunde samarbeta med vita liberaler. När ANCs Albert Luthuli sedan varnade för utbrytarnas rasistiska attityd var brytningen ett faktum. PAC lanserade en egen kampanj där de uppmanade Sydafrikas svarta män att bränna sina pass och överlämna sig själva till polisen. Snart, sa de, skulle fängelserna bli överfulla och regimen skulle tvingas att upphäva den diskriminerande passlagen. År 1963 räknade de med att apartheidregimen skulle vara besegrad.

Passkampanjen tog sin början den 21 mars 1960. Stora skaror av svarta sydafrikaner samlades på polisstationer runt om i landet och uppmanade polisen att gripa dem i förhoppning att sätta hela maskineriet ur spel. I kåkstaden Sharpeville utanför Johannesburg öppnade polisen eld och dödade 67 obeväpnade demonstranter, de flesta sköts i ryggen. 186 skadades svårt. En av dem var Adam Malefane.

Stämningen under demonstrationen var förväntansfull, nästan munter. När polisen öppnade eld gjorde de det utan förvarning och de som stod i det första ledet hade ingen chans att skydda sig för kulregnet, berättar han. Oroligheterna spred sig över hela landet och nationalistregimen svarade med att proklamera undantagstillstånd och förbjuda både ANC och PAC. Över tiotusen människor arresterades.

Vapen för frihet

Man brukar säga att skotten i Sharpeville ekade över hela världen och i Sydafrika innebar de början på en ny, hårdare tid. Efter närmare femtio år i Gandhis fotspår hade ANC kommit till en punkt där väpnad kamp såg ut att vara den sista utvägen. Regimen hade gång på gång avvisat alla ansatser till förhandlingar och svarat folkets protester med att införa allt fler diskriminerande lagar och ytterligare beskära de svartas rättigheter.

Den 16 december 1961 utförde ANCs väpnade gren, Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut), sina första attacker. Sabotagehandlingarna riktade sig mot regeringsbyggnader och andra symboler för apartheidsystemet. Man försökte undvika attacker som satte människoliv i fara och hoppet stod till att regimen skulle ta sitt förnuft till fånga och införa de nödvändiga reformerna som krävdes för att undvika inbördeskrig. I vissa fall krävdes dock civila liv. Till exempel vid bombningen av en armébyggnad i Pretoria på 80-talet då åtta civila dog.

Uppskattningsvis bestod Umkhonto av tiotusen soldater, tränade i exil och utrustade med vapen från det forna Sovjetunionen. De utgjorde aldrig ett reellt militärt hot mot den övermäktiga sydafrikanska armén även om några attacker fick de vita generalerna att skälva av nervositet. 1980 sprängdes SASOL-raffinaderiet i Oranjefristaten och tre år senare exploderade en bomb på flygvapnets högkvarter på Church Street i centrala Pretoria.

I januari 1962 reste Nelson Mandela till Algeriet för att i diskussion med andra afrikanska ledare förbereda sin organisation för gerillastrider. Strax efter hemkomsten arresterades han under en bilfärd i Natal. Nästan ett kvarts sekel senare avslöjade en pensionerad CIA-agent att han givit den sydafrikanska polisen det avgörande tipset som ledde till Mandelas gripande. Hittills har CIA varken förnekat eller bekräftat uppgiften.

Snart greps andra delar av ANCs militära ledarskap ­ Walter Sisulu, Govan Mbeki, Ahmed Kathrada i Rivonia utanför Johannesburg. I oktober hölls rättegången i Högsta domstolen i Pretoria där de stod anklagade för kommunistiskt uppsåt och försök att med våld kasta staten över ända. Den 12 juni 1964, två dagar efter det att FNs säkerhetsråd uppmanat Sydafrika att avsluta rättegången och frisläppa de åtalade, föll domarna mot Nelson Mandela och dem som arresterats i Rivonia. De flesta fördes direkt till Robben Island, Sydafrikas fängelseö utanför Kapstadens kust, dömda till livstids fängelse och total isolering från omvärlden.

Det eviga etniska pusslet

I början av 1960-talet svepte självständighetens vindar över den afrikanska kontinenten. Land efter land gjorde upp med kolonialmakterna i Europa men i Sydafrika letade premiärminister H F Verwoerd efter alternativa lösningar för att bevara det vita minoritetsstyret i regionen. Svaret hette bantustans, så kallade självstyrande hemländer, och blev kronan på verket i apartheidstatens rassegregering. Tanken var att förflytta alla afrikaner till ett eget "stamhemland" och innebar ett avgörande steg för genomförandet av ett helvitt Sydafrika.

Nationalistpartiet propagerade för idén under parollen "Jämlika men åtskilda" medan kritikerna kallade hemländerna för apartheids största lögn: åtskilda skulle de förvisso bli men aldrig jämlika. I realiteten blev de inget annat än gigantiska verktygslådor där företagen skaffade billig arbetskraft och områden som Sydafrika kunde avsäga sig socialt ansvar för.

Till slut hade man lyckats ringa in tio områden för nio olika folkgrupper och över tre miljoner människor som råkade bo i "fel" område tvångsförflyttades. Xhosafolket, som regimen ansåg ställa till med särdeles mycket besvär, delades upp i två hemländer, Ciskei och Transkei, för att splittra gruppen och försvaga motståndet mot apartheidstyret. Förflyttandet innebar ett pussel utan like. 19 jordplättar, utspridda över norra Sydafrika, blev Bophuthatswana medan KwaZulu skapades av 29 större fragment och 41 mindre jordområden. Det hände att människor tvingades flytta fyra fem gånger för att pusselbitarna inte passade ihop. Hela "affären" var naturligtvis en ekonomisk katastrof för Sydafrika men de ideologiska skälen bedömdes vara långt viktigare.

1971 lagstiftade regimen om möjligheten att ge de "självstyrande" hemländerna självständighet. Transkei blev "självständigt" 1976 och sedan följde Bophuthatswana, Venda och slutligen Ciskei 1981. Ett folkligt uppror i Kwa-Ndebele och omvärldens kritik satte stopp för regimens planer på att göra samtliga hemländer självständiga.

Officiellt hette det att varje nation skulle få utvecklas efter sina egna riktlinjer men i verkligheten stod hemländerna under vitt förmynderi och de handplockade hemlandsledarna blev apartheids lokala agenter.

Hemländerna upplöstes i och med demokratins införande, men fortfarande är gränserna mellan dessa områden och resten av Sydafrika tydliga. Det kommer att ta lång tid att höja standarden i de forna hemländerna, där infrastrukturen ofta är så gott som obefintlig, och skolor och hälsovård eftersatta.

Ett halvt gram gift är också dödligt

Den så kallade bantuutbildningen med överfyllda klassrum och underkvalificerade lärare var specialdesignad för att förneka svarta ungdomar möjligheten att skaffa högre utbildning och därmed också att inspireras av "farliga revolutionära idéer" som kunde leda till uppror mot de vita makthavarna. Men det var just dessa försök att kontrollera unga svartas tankar som slog tillbaka som en bumerang mot apartheidregimen. 1968 bildade den då 22-årige Steve Biko en studentorganisation för svarta studenter, som tidigare så skickligt utestängts från varje möjlighet att påverka utbildningssituationen i landet. Biko uppmanade sina bröder och systrar att ta makten över sina egna liv och snart kom hans ideologi att genomsyra så gott som varje kåkstadsskola i hela Sydafrika. I ett pressmeddelande förklarade studentrådet i Soweto att den äldre generationen svarta sydafrikaner alltid sagt att en halv limpa är bättre än ingen alls. "Vi säger att ett halvt gram gift är lika dödligt som ett gram."

Tidigt på morgonen den 16 juni 1976 samlades tusentals Sowetostudenter för att protestera mot bantuutbildningsminister Andries Treurnichts beslut att införa afrikaans som undervisningsspråk i skolorna. Plakat och banderoller med texter som "Åt helvete med bantu-utbildningen" och "Afrikaans är ett stamspråk" vajade i den kalla vinterbrisen.

När demonstrationståget började röra sig konfronterades det nästan genast med polisen och de första skotten avlossades mot studenterna. Panik utbröt och det dröjde inte länge förrän hela Soweto stod i brand. Studenterna barrikaderade de dammiga vägarna för att stoppa den ilsket skjutande polisen. Dagen därpå stängde regeringen skolorna, skickade fler polis- och militärförband till Soweto och dödandet fortsatte.

Studentupproret i Soweto spred sig som en löpeld till kåkstäder i hela landet. Ungdomar slöt upp i olagliga organisationer ­ vissa gick i landsflykt, andra skaffade sig militär utbildning. Mangaliso Langa var bara 16 år när han lämnade landet för att genomgå en sexmånaders kurs i gerillakrigsföring. Då orkade han knappt lyfta det klumpiga sovjetiska automatgeväret AK 47, men snart skulle han vara redo att möta polisens specialförband i de ständigt pågående våldsamheterna.

Mot ekonomisk katastrof

1978 tillträdde PW Botha posten som ny premiärminister. Han var precis lika vresig som sina företrädare men han insåg nödvändigheten av att Sydafrika accepterades av omvärlden. I ett tal till nationen sade han att det gällde att anpassa sig eller dö.
Han gjorde en del förändringar men lanseringen av ett "nytt Sydafrika" innebar ändå en delikat balans mellan reformer och förtryck. Hans plan kom att kallas "den totala strategin" och gick i korthet ut på att blidka omvärlden, splittra den inhemska oppositionen genom att skapa en svart medelklass och landsförvisa kåkstädernas anti-apartheidaktivister. Samtidigt inledde han ett till hälften hemligt och förödande krig i Angola och Moçambique för att krossa "kommunisthotet".

Men Bothas planer stötte på större motstånd än beräknat. I augusti 1983 bildades massrörelsen UDF (United Democratic Front) i protest mot det nyss införda trekammarsystemet, som gav färgade och indier begränsad rösträtt. Det sågs enbart som en kosmetisk förändring. Inte heller de konservativa krafterna inom Nationalistpartiet var nöjda med Botng under den första mandatperioden. Fortfarande utspelar sig dock maktkamper på lokal nivå i KwaZulu-Natal som leder till omkring ett 30-tal mord i månaden.

Strid vid förhandlingsbordet

I december 1991 satte sig för första gången 17 partier och grupper ned vid förhandlingsbordet för att dra upp riktlinjerna för ett demokratiskt Sydafrika. PAC och konservativa partiet valde att stå utanför förhandlingarna och den högermilitanta Afrikaner Weerstandsbeweging (AWB) såg det hela som en krigsförklaring.

Flerpartiförhandlingarna, eller CODESA som de kallades, präglades till en början av optimism, men snart skulle det visa sig att de olika parternas definition av begreppet demokrati såg rätt olika ut. Nationalistpartiet bänkade sig vid förhandlingsbordet för att göra Sydafrika rumsrent i omvärldens ögon. Och det skulle ske till minsta möjliga kostnad för den vita befolkningen. Helst skulle de få behålla alla de privilegier de vant sig vid under apartheidåren.
I början av 1992 vann Konservativa partiet ett fyllnadsval i landsortshålan Potchefstroom och de Klerk utlyste en folkomröstning – endast för vita – om landets framtid. Hade de Klerk inte folkets stöd skulle han avgå och övergången till demokrati stod då på spel. Men inför utsikterna av fortsatta sanktioner och en allt mer vacklande ekonomi sade 68,7 procent ja till fortsatta reformer.En historisk dag.

Den 27 april 1994 var det dags. Dagen för Sydafrikas första demokratiska val hade kommit. När morgonen grydde ringlade redan köerna långa utanför vallokalerna. Djupt rörda och gripna av stundens allvar lade sydafrikanerna, en efter en, sin röstsedel i valurnorna. För många var det ett ögonblick som de hade kämpat för i hela sitt liv. För andra var det en stund de hade väntat på med fruktan. Men denna dag, då alla som trängdes i köerna hade bestämt sig för att delta i den demokratiska processen, togs ett första steg mot en läkning av den sargade nationen.

Valet genomfördes i stort sett utan komplikationer. ANC vann som väntat en jordskredsseger i de allra flesta provinser, men förlorade i KwaZulu-Natal där Inkatha stod som segrare, och i Västra Kap där den färgade befolkningen var misstänksamma mot de svarta och istället valde att rösta på Nationalistpartiet som fört en framgångsrik skrämselkampanj. Nationellt fick ANC 62,5 procent av rösterna. Som en del av den nationella försoningspolitiken valde dock ANC att upprätta en samlingsregering med de partier som hade fått mer än fem procent av rösterna.

Denna politik i försoningens tecken har väckt stor uppmärksamhet internationellt och Sydafrika har på många sätt fått spela rollen som världens moraliska hopp. Nelson Mandelas har blivit en enande symbol för hela landet och betydelsen av hans försonande inställning kan inte överskattas. Han har lagt ner stor möda - för stor tycker vissa - på att få de vita sydafrikanerna att känna sig delaktiga i det nya Sydafrika. Till viss del har han lyckats; för bara några år sedan uppfattades han som en livsfarlig terrorist av den vita befolkningen. Efter valet ansåg sex av tio vita att han var den bästa president som landet någonsin har haft. Däremot är många fortfarande djupt skeptiska till det valda svarta styret av landet, och är inte beredda att ge upp någon aspekt av sin priviligerade livsstil.

På jakt efter sanningen

En viktig del av försoningsarbetet har varit den unika sannings- och försoningskommission som upprättades 1995. Fröet till kommissionen föddes under förhandlingarna om den nya författningen. Ett stort hinder på vägen mot demokrati gällde frågan om hur den nya nationen kulle behandla dem som begått olika typer av våldsamma handlingar i politiskt syfte. Till slut enades man och den sista paragrafen i Sydafrikas nya författning slår fast att amnesti kan ges för sådana brott och handlingar som var politiskt motiverade.

Efter valet sattes således arbetet igång med att upprätta Sannings- och försoningskommissionen. Målet var att skapa en så fullständig bild som möjligt av de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under perioden 1 mars 1960 och slutdatumet 10 maj 1994. För att ha chans att få amnesti måste den sökande berätta den "fullständiga sanningen" och i en speciell kommitté upprättades riktlinjer för hur överlevande ska få ersättning för sitt lidande och stöd till rehabilitering.

Den 29 oktober 1998 överlämnades sålunda 3 500 sidor om Sydafrikas stormiga förflutna till president Nelson Mandela. Rapporten är slutsatserna från 20 000 skriftliga vittnesmål, två tusen förhör och åtta tusen ansökningar om politisk amnesti. Ännu är det för tidigt att slå fast huruvida sanningskommissionen har uppnått sitt mål, att genom sanningen hitta vägen till försoning. Många av de som drabbades av apartheids våld har visat upp en häpnadsväckande förmåga att förlåta och sträcka ut en försonande hand, men andra har svårt att acceptera att förövarna inte ska få något straff. Många av kommissionens slutsatser är kontroversiella och politiker från alla läger har riktat skarp kritik mot rapporten. Att handlingar som utfördes av befrielserörelsen i syfte att upprätta ett demokratiskt samhälle ska likställas med gärningar som begicks av apartheidstaten har bland annat ANC haft svårt att ställa sig bakom.

Frågan är om dessa kontroverser snarare har lett till att landet har söndrats snarare än läkts. En sak står i alla fall utan tvivel efter kommissionens arbete: ingen i Sydafrika kan längre säga att "vi visste inte". I sin rapport skriver kommissionen: "hur smärtsam processen än har varit, är vi övertygade om att ingen läkning kan ske utan sanningen."

Oviss framtid

Mandela avgick som president vid valet 1999 och Thabo Mbeki tog över rodret. En tillbakablick över den första mandatperioden visar att ANC har haft svårt att uppfylla sina vallöften. Deras satsningar på att åtgärda fattigdomen har inte räckt till och bland de fattiga höjs många missnöjda röster.

Arbetet för att utjämna orättvisorna sker inom ramen för återuppbyggnadsprogrammet RDP (Reconstruction and Development Programme). Inom vissa området har trots kritiken stora framsteg gjorts. Siffror från 1999 visar att det sedan 1994 har byggts i genomsnitt fyra vårdcentraler i veckan, och den nya lagstiftningen garanterar gratis vård för barn och gravida. I grundskolan får hittills fem miljoner barn ett närande mål mat om dagen och två miljoner människor har fått tillgång till rent vatten. Över en miljon hemlösa har fått tak över huvudet och varje dag har i genomsnitt 1 300 hushåll fått elektricitet. Vad gäller den komplicerade landfrågan håller en speciell landkommission på att undersöka 22 500 anspråk. Över 20 000 människor har hittills fått tillbaka den mark som berövades dem under apartheid.

Samtidigt måste regeringen lägga stora resurser på att bekämpa den svåra kriminaliteten och den utbredda korruptionen. De ekonomiska förutsättningarna är inte de bästa - omkring 40 procent av befolkningen är arbetslös och beräkningar visar att Sydafrika måste ha en 6-procentig tillväxt om året för att ekonomin ska klara av att absorbera alla som varje år lämnar skolan och beger sig ut på arbetsmarknaden.

Men trots svårigheterna finns det en initiativkraft som skapar en viss optimism. Landet har lyckats genomgå en häpnadsväckande politisk transformation och ledarna verkar vara beredda att anta det nya årtusendets utmaning om att även skapa en djupgående ekonomisk förändring.

Även Sydafrikas andra demokratiska val, som hölls den 2 juni 1999, gick i optimismens tecken. Köerna till kåkstädernas vallokaler ringlade på vissa håll i hundratals meter. Vänttiden för att få sätta sitt kryss var inte sällan mer än fem timmar, men stämningen var lugn och värdig. Valet förklarades samstämmigt som fritt och rättvist, och ANC besfäste sin ställning som ledande politisk kraft i landet. Nationellt vann de över 66 procent av rösterna.

Den afrikanska återfödelsen

Låt oss för en stund återvända till den tidiga historien då man förvånat utropade: Ex Africa semper aliquid novi! Från Afrika kommer det alltid något nytt! Då, för nästan 2000 år sedan, reste romaren Pliny genom Afrika och hade häpnadsväckande nyheter från den okända kontinenten att berätta för sina landsmän:

"…det finns olika sorters män. De i öst har varken näsa eller näsborrar, men i övrigt är ansiktet fullt. Andra har ingen överläpp, de saknar tunga och talar enbart genom tecken… Ett folk som kallas Cinamologi har huvuden som hundskallar…. Blemmy är så kallade människor som alls icke har huvuden, men mun och ögon på bröstkorgen."Det är inte svårt att föreställa sig hur antikens munnar spärrades upp i skräck vid blotta tanken på Afrikas folk. Något svårare är det kanske att förstå myternas seglivade natur. Ända in på 1900-talet präglades berättelserna från Afrika av skildringar av vildsinta, primitiva stammar – om än i mer sansad form än Plinis betraktelser.En titt på dagens rapportering från Afrika speglar en bild av en problemtyngd kontinent med rubriker om krig, sjukdomar och svält. Det är bild som Afrikas folk nu försöker bryta med. Visst finns problem där, men också ett pulserande liv som i mångt och mycket förbises av omvärlden. Idag har också intresset för att utforska Afrikas historia väcks och i livliga debatter talas det om att låta kulturen, som i många fall näst intill tillintetgjorts under kolonialismen, återfödas.

Det tjugonde århundradet tillhör Afrika

Afrika är 1900-talets stora förlorare och nu växer kraven på förändring. Afrika måste få en ärlig chans och tanken i den nya rörelsen är att man äntligen ska kasta av sig det koloniala arvet och möta det nya årtusendet mentalt befriad, självsäker och medveten om sin kunnighet. Rörelsen sträcker sig från Egypten i norr till Sydafrika i söder och omfattar miljontals fattiga småbönder, universitetens intellektuella elit, skådespelare och tjänstemän.

Thabo Mbeki, Sydafrikas president mellan 1999-2008, har utsetts som hjärnan bakom den afrikanska renässansen trots att den egentligen föddes den långt tidigare. Redan 1948 skrev sengalesen Cheikh Anta Diop essän "When we can begin to speak about an African Renaissance". Egentligen var det nog så att Mbeki blåste liv i den slumrande skolan när han 1996 presenterade den nya konstitutionen för Sydafrikas parlament. Hans tal började med de redan nu bevingade orden "I am an African". Tidigare var det ord som användes nästan uteslutande i nedsättande sammanhang, men nu stod han där så stolt och självsäker. Sedan blev det trendigt eller åtminstone politiskt korrekt att vara svart och stolt, och överallt började diskussionerna surra om hur den afrikanska kulturen ska pånyttfödas och föra kontinenten bort från krig och elände.

Renässansen skulle också kunna beskrivas som en seriösare variant på 70-talets svarta medvetenhetsrörelse och Mbeki betonar gärna de moraliska frågorna. Han uppmanar varje afrikan att bli en rebell mot tyranni och korruption, och fördömer de ledare som för krig mot sina bröder och systrar för småsakers skull. Han menar också att det handlar om att återupptäcka den egna kulturen: "Vi måste vända våra öron mot musiken av Zao och Franco i Kongo och poesin av Mazisi Kunene i Sydafrika. Vi måste vända våra blickar mot målningarna av Malangatane i Moçambique och skulpturer gjorda av Dumile Feni i Sydafrika".

För andra handlar renässansen mest om identitet. Rastaflätor är åter på modet, unga designers hämtar sin inspiration från Afrikas traditionella dräkter och musiker som Soweto String Quartet spelar Bach och Beethoven med afrikanska rytmer.

Men på ett djupare plan är dagens Sydafrika ett exempel på att Afrika kan bryta med bilden av att vara en eländes kontinent. Försoningsprocessen har väckt beundran världen över och nu väntar arbetet med sociala reformer och utmaningen att sätta fart på det ekonomiska drevet.