Vår historia

Detaljer

Senast uppdaterad fredag, 14 september 2012 14:55

Hur allt började

Svenska medier rapporterade på 60-talet väldigt bristfälligt om Portugals pågående kolonialkrig. Arbetet för att sprida kunskap om vad som hände, så småningom genom tidskriften Afrikabulletinen, är grunden för Afrikagrupperna. Ett krav för medlemskap i Afrikagrupperna var att studera. På allt fler orter bildades lokala grupper som arrangerade studiecirklar och aktioner.
Budskapet var solidaritet i motsats till välgörenhet och en Afrikabild som handlade om mycket mer än svältande barn i Biafra. Detta är fortfarande en av de stora frågorna för oss. I mitten av 70-talet hölls det första gemensamma årsmötet då Afrikagrupperna blev en nationell organisation.

AGIS

Afrikagrupperna i Sverige (AGIS) bildades pingsten 1974 i Uppsala. Initiativtagare var lokala Afrikagrupper i Uppsala, Stockholm, Göteborg, Lund och Jönköping (Södra Vätterbygdens Sydafrikakommitté).

Några av dessa grupper var direkta fortsättningar på Sydafrikakommittéer, som redan i början av 60-talet fanns i t.ex. Lund och Uppsala. Syftet var att stödja befrielserörelser i södra Afrika mot kolonialism, imperialism och rasism (apartheid) på befrielserörelsernas egna villkor.

Redan tidigare hade de helt fristående lokala Afrikagrupperna i begränsad omfattning samarbetat med studier, materialproduktion och gemensamma aktioner. Framför allt kring att ge ut Afrikabulletinen, som började utges 1963 med namnet Syd- och Sydvästafrika Informationsbulletin, därefter Södra Afrika Informationsbulletin, och bytte namn till Södra Afrika 1994. Den viktigaste gemensamma produktionen under denna tid var boken ”Imperialism och befrielsekamp i Afrika” som utgavs 1972. Insamlingar startades för MPLA i Angola, FRELIMO i Moçambique och PAIGC i Guinea-Bissau. Två gånger om året träffades grupperna till konferenser, men något gemensamt program fanns inte.

AGIS:s högsta beslutande organ var den årliga kongressen, som valde styrelse och utformade program och årsplaner. Direkt ansvariga mot kongressen var även bulletin- och skriftserieredaktionerna. Medlemskapet var individuellt via lokalgrupperna. Ett kansli upprättades 1976 i Stockholm och personal anställdes från 1977.

AGIS arbetade med att påverka samhällets beslutsfattare i frågor gällande södra Afrika. Det skedde genom kampanjer, insamlingar och informationsverksamhet.
Redan 1973 genomfördes Södra Afrika-veckan, som sedan blev en årlig företeelse. Även turnéer i Sverige med afrikanska gäster genomfördes årligen, ofta i skolor. Kurser, bl.a. som sommarläger, konferenser och seminarier i olika ämnen arrangerades, t.ex. körseminarier.
Dessutom gav AGIS ut böcker, skrifter och annat informationsmaterial. Med tiden blev det internationella samarbetet med andra anti-apartheid-organisationer mer intensivt, särskilt inom Norden, med deltagande i flera internationella konferenser som följd.

ARO

När det portugisiska kolonialväldet bröt samman 1975 och Angola, Moçambique, Guinea-Bissau och Kap Verde blev självständiga lämnade de flesta européerna länderna. Därmed förlorade de nya staterna redan från början de flesta utbildade invånarna. Behovet av hälsovårdspersonal, lärare och administratörer var stort och de nya regeringarna vädjade till de organisationer och regeringar som tidigare stött befrielsekampen att skicka personal. AGIS påbörjade då projekt- och volontärverksamhet i dessa länder. Samtidigt kom kampanjverksamheten att koncentreras mer på Sydafrika, Namibia och Zimbabwe.

Volontärverksamheten i södra Afrika blev med tiden omfattande och 1978 bildade AGIS en särskild organisation för detta arbete, Afrikagruppernas Rekryteringsorganisation (ARO). ARO började med Moçambique men allteftersom länderna i regionen blev självständiga blev ARO verksam i Angola, Guinea-Bissau, Kap Verde, Zimbabwe, Namibia och Sydafrika. Stödet till projekt i de sistnämnda länderna var hemligt och sköttes av AGIS med början redan 1986. Sex år tidigare startade AGIS i samarbete med Brödet och Fiskarna projektet Sjukvård till SWAPO i SWAPO:s flyktingläger i Angola.

ISAK

1978 bildades även Isolera Sydafrika-Kommittén (ISAK) på initiativ av AGIS. Det var en paraplyorganisation bestående av alla typer av organisationer och institutioner som på något sätt var engagerade i kampen mot apartheid i Sydafrika och Namibia. ISAK kom med tiden att representera ca 1,5 miljoner människor och blev en tung påverkansorganisation. AGIS och ISAK samarbetade intimt.

Med Namibias befrielse 1990 och apartheids slutliga fall 1994 upphörde anti-apartheidarbetet och stödet till befrielserörelserna och AGIS kom alltmer att inrikta sig på biståndsarbete. Det ledde till att AGIS och ARO på respektive årsmöten 1991 slogs ihop till en organisation, kallad Afrikagrupperna, den 1 juli 1992.

Afrikagrupperna skiljer sig från AGIS genom att den nya organisationen inte enbart har individuellt medlemskap utan även föreningar av olika slag kan bli medlemmar. Det gäller förutom de gamla lokala afrikagrupperna även sammanslutningar med inriktning på stöd till olika projekt i södra Afrika eller med annan Afrikaverksamhet. Afrikabulletinen döptes om till Södra Afrika 1994 och en årskrönika om södra Afrika började utges 1993. En hemsida utarbetades på webben.

AGIS bestod 1970 av fyra lokalgrupper och 1975 hade antalet stigit till sju. 1982 fanns 17 lokalgrupper samt 18 kontaktpersoner. Antalet medlemmar var 1970 knappt 100 men steg till ca 1000 1982. Året därpå infördes individuellt direktmedlemskap och 1990 närmade sig antalet medlemmar 1500 st.

Afrikagrupperna forsatte de seminarier och kurser, som förbereder volontärerna för arbete i södra Afrika. Seminarium om Solidaritetsarbete (SOS) kallades den för alla volontärer obligatoriska grundkursen som genomfördes 84 gånger genom åren. Dessutom genomgår de olika språkkurser. Före avresan till Afrika genomgår de en utresekurs och efter hemkomsten deltar de i en helg för påverkansarbete.

I varje verksamhetsland i Afrika har Afrikagrupperna en koordinatör, som samordnar verksamheten. Dessa koordinatörer träffas varje år i Stockholm på koordineringsmöten med personalen i Sverige och styrelseledamöter. Varje land genomför ett landgruppsmöte två gånger per år, där alla volontärer deltar tillsammans med representanter för styrelsen och Stockholmskontoret.

Mer information om frihetskampen hittar du hos Nordiska Afrikainstitutet