header-hararbetarvi

Femhundra år och sedan tjugo

utsssVasco da Gama får vi lära om i skolan. Han fann vägen till Indien sägs det. Inget sägs om de afrikaner och araber som redan visste. Efter da Gama utsattes Moçambique för femhundra år av kolonialism. När freden kom 1992 för att Sydafrika började bli demokratiskt och slutade stödja kriget var Moçambique ett av världens fattigaste länder. Somliga tycker att de borde ha repat sig och klarat av att bygga demokrati, nationell enhet och en blomstrande ekonomi på tjugo år. Andra tänker att det tar lite längre tid.

Läs vår Moçambiqueblogg

På bloggen Södra Afrika idag bloggar Afrikagrupperna från de fem länder i södra Afrika som vi är verksamma i, samt om Afrikafrågor i Sverige. Genom att välja kategorin Moçambique kan du följa våra inlägg om landet. 
Läs om Moçambique på bloggen Södra Afrika idag

Fram till för cirka 1000 år sedan levde de olika folken i Moçambique i små byar där det bara bodde några familjer. Byarna låg nära floder och sjöar, där jorden var som bördigast.

Kvinnorna jobbade på åkrarna, samlade ved, bar vatten, lagade mat och tog hand om barnen. Männen jagade och fiskade, när det behövdes mer mark för att odla högg de ned träd och förberedde marken för odling. Barnen såg till att inga djur kom och åt upp skörden på åkrarna, de passade också ofta sina småsyskon. När det var skördetid arbetade alla på åkrarna. Om skörden var stor bjöd man in befolkningen från grannbyn för att hjälpa till. När allt var klart ordnade man en stor fest för alla som deltagit i arbetet, med mat och dryck från skörden.

De viktigaste personerna i byn var smeden, medicinmannen eller medicinkvinnan och byäldsten. Smeden såg till att det fanns jordbruksredskap och vapen till jakt. Medicinmannen hade kontakt med förfäderna och tog hand om allt som hade att göra med sjukdom, död eller missväxt. Han eller hon gav goda råd och olika örter för att bota det onda. Byäldsten hanterade tillsammans med byrådet konflikter, tjuvar och fördelning av jorden. En del av byinvånarnas skörd skänktes alltid till byäldsten.

Elfenben och guld lockar omvärlden till Moçambique

Strax före 1000-talets början kom araber till Moçambiques kust för att byta till sig guld och elfenben mot tyger, glas och porslin. Fler och fler byar började nu slå sig samman för att kunna konkurrera mot andra folkgrupper som också ville handla med araberna. Konflikter uppstod också om de bördigaste jordarna eftersom befolkningen växte. Under de närmaste århundradena byggdes flera olika moçambikiska imperier upp vars största inkomstkälla var handeln med araberna.

Under flera hundra år fungerade Manyikeni imperiet i Inhambane som en länk mellan det mäktiga imperiet "Stora Zimbabwe" i inlandet och araberna. Folket i Manyikeni hade tidigare främst ägnat sig åt jordbruk, djuruppfödning, järnsmide och jakt. På grund av sitt strategiska läge mellan kusten och "Stora Zimbabwe" utvecklades Manyikeni till en mycket viktigt handelsstation. Men runt 1500 flyttade araberna sin handel längre norrut, till Sofala, vilket ledde till att Manyikeni imperiet upplöstes. Nya imperier växte dock upp i arabernas närhet, varav det mäktigaste hette Mutapa. Mutapa erövrade stora områden i centrala Moçambique, längs med Zambezidalen.

1498 steg de första portugiserna i land på en ö längs med Moçambiques kust där handel redan pågick mellan araber och afrikaner. Portugiserna attackerade araberna eftersom de ville ha ensamrätt på handeln med guld och elfenben. Under lång tid hade portugiserna bara några handelsstationer längs med kusten, där de byggde lager för sina varor och fästningar för att skydda sig mot sina fiender, d v s alla andra som också var intresserade av Moçambiques rikedomar.

Slavhandeln

I början av 1800-talet insåg portugiserna att det fanns en ännu mer värdefull handelsvara i Moçambique. Människor. Både araber och en del afrikanska folk hade tidigare ägnat sig åt slavhandel men nu ökade omfattningen drastiskt. Franska plantager på öarna i den Indiska Oceanen där man odlade socker, kakao och kaffe behövde arbetskraft. Det billigaste sättet att skaffa den var att tillfångata människor längs med Afrikas kust för att göra dem till slavar på plantagen. Slavhandeln var i början mest utbredd längs med Afrikas västkust, men när "råvaran" började ta slut ökade slavhandeln snabbt på östkusten. En del moçambikier skickades ända till Brasilien. Nästan en miljon människor skeppades i väg från Moçambique under 1800-talet. Från Afrika beräknas 26 miljoner människor totalt ha förts till andra delar av världen för att bli slavar. Slavhandeln höll på ända tills slutet av århundradet, trots att den förbjöds av engelsmännen redan 1809.

Slavhandeln skapade ännu större konflikter mellan olika moçambikiska folk, än vad handeln med araberna gjort, eftersom vissa folkgrupper jagade och sålde slavar till européerna. Att tillfångata slavar blev också en anledning att starta krig mot sina grannfolk. De som vann kunde sälja krigsfångarna för en förmögenhet till portugiser och andra slavhandlare. För att få tag på ännu mer slavar slog portugiserna sig ofta samman med en folkgrupp för att kriga mot en annan. Jakten på slavar förstörde också livet i många byar. Människorna tvingades fly till nya fattigare områden där jordarna var mindre bördiga. Samtidigt blev ledarna för de folkgrupper som jagade och sålde slavar rika och mäktiga.

Gazaimperiets fall

Under hela 1800-talet hade Nguni-folket med dess starka ledare Gungunhana makten över södra Moçambique som kallades Gazaimperiet under denna period. Nguni folket hade under början av1800-talet invandrat från Sydafrika till Moçambique och tagit över allt större områden. Områden som portugiserna ansåg sig ha rätt till.

1884-1885 träffades ledarna för de olika europeiska staterna i Berlin för att dela upp Afrika mellan sig. De satte sig ned runt ett bord med en karta över Afrika och en linjal, sedan drog de upp kontinentens nya gränser. Ingen hänsyn togs till var olika folkgrupper levde. Det somaliska folket delades t e x upp i fyra olika länder.

Både Tyskland och England var intresserade av Moçambique, men Portugal hävdade att de hade en historisk rätt till landet eftersom de varit där sedan 1498. Efter Berlinkonferensen tog det ändå cirka 25 år innan portugiserna verkligen hade kontrollen över Moçambique.

Huvudmotståndet kom från Gungunhana som med sin välorganiserade armé lyckades vinna flera slag över portugiserna. Men 1895 var det över. Portugiserna tillfångatog Gungunhana och deporterade honom till Azorerna och Gazaimperiet föll samman. I andra delar av landet stred olika folkgrupper mot portugiserna, men eftersom de aldrig lyckades samordna sina insatser så tvingades de ge upp. I norr fick dock portugiserna aldrig någon riktig kontroll. De blev attackerade om och om igen när de minst anade det av krigare som gömt sig i bergen och skogarna.

Fram till slutet av 1800-talet låg landets ekonomiska centrum längs med kusten i norr, där handeln med slavar, elfenben och guld pågick. Efter att ha besegrat Gungunhana, förflyttade portugiserna makten till södra delen av landet. Maputo, som då kallades Lorenço Marques blev landets huvudstad.

Bomullen – fattigdomens moder

Portugiserna fick nu mer och mer makt i Moçambique. Slavhandeln upphörde på 1900- talet, men det moçambikiska folket blev istället slavar i sitt land.

Portugiserna använde framförallt moçambikierna till att producera bomull till sina textilindustrier i Portugal. Moçambique försåg också Portugal och andra europeiska länder med socker, te, kokos, jordnötter, virke och räkor. Om en bondefamilj vägrade att odla bomull tvingade portugiserna mannen i familjen att lämna hemmet några månader varje år för att jobba gratis på sina plantager. För bondefamiljerna blev det som att välja mellan pest och kolera. Ett annat sätt att tvinga moçambikierna att arbeta för portugiserna var att kräva dem på skatt. Eftersom de flesta moçambikier levde av jorden och inte hade några pengar, tvingades de att arbeta för att få en lön som de kunde betala skatt med. I stort sett hela lönen gick åt till att betala skatten. Enligt koloniallagen var alla "infödingar" tvungna att jobba för kolonialstaten. Vanligast var att jobba på plantagerna, men de tvingades även bygga vägar, järnvägar, broar och hus åt portugiserna.

Många moçambikier i södra delen av landet försökte undvika tvångsarbetet genom att åka till Sydafrika och jobba i gruvorna, eftersom de fick en bättre lön där. Men portugiserna såg till att de fick betalt av Sydafrika för den arbetskraft som kom från Moçambique. En del av gruvarbetarnas löner betalades ut direkt till Portugal i form av rent guld.

Under denna tid överlevde moçambikierna genom att odla mat åt sig själva samtidigt som de odlade exportgrödor åt portugiserna. Men för bomullsodlarna var det svårt att hinna med att även odla mat till sin familj, eftersom bomull kräver mycket tid och omsorg. Bomullen fick därför namnet "fattigdomens moder".

De moçambikier som försökte sig på att bedriva handel, eller tillsammans med andra bönder organisera jordbruksproduktionen, mötte stort motstånd från kolonialmakten som såg det som en politisk konspiration. Den här typen av verksamhet gav dem inte heller mycket inkomster, eftersom moçambikierna fick sämre betalt för sina varor än de portugisiska nybyggarna.

För att få mer makt ute på landsbygden och i norr använde sig portugiserna av de lokala ledarna "regulos" för att driva in skatter och få tag på arbetskraft. De ledare som inte ville samarbeta fängslades och portugiserna utsåg en ny ledare som inte ställde till besvär. I många byar avslöjade dock aldrig befolkningen vem som egentligen var byns ledare för kolonialmakten. De presenterade en falsk "regulo" som inte hade någon makt i byn, den falska ledarens roll var att skydda den riktiga "regulon" och informera honom om vad portugisernas hade för sig.

Portugiserna satsade inte mycket på vare sig utbildning, hälsovård, vägbyggen eller annat som skulle kunna förbättra moçambikiernas liv. Moçambikierna var bara billig arbetskraft. 1960 var 93% av den moçambikiska befolkningen analfabeter. De flesta som lärt sig läsa och skriva hade gjort det på katolska missionsstationer. Syftet med att utbilda mocambikiska barn var att de skulle upphöra att vara "infödingar". Därför fick de studera portugisisk historia, och lära sig sjunga och dansa till portugisisk musik. En del utbildades också till skräddare, skomakare eller stenhuggare. Yrken som portugiserna hade behov av. I den officiella skolan fick bara portugisernas barn gå. Det var också bara deras barn som fick bli lärare, läkare, sjuksköterskor eller ingenjörer.

I längden förlorade även portugiserna själva mycket på att behandla moçambikierna illa. När motståndet mot kolonialmakten växte sig starkare på 60-talet hade portugiserna i stort sett inga bundsförvanter bland det moçambikiska folket.

Massakern i Mueda

Även om portugiserna tog kontrollen över Moçambique i början av 1900-talet slutade det moçambikiska folket aldrig att kämpa mot kolonialmakten. Många flydde till grannländerna, andra vägrade betala skatterna, strejkade eller förstörde portugisernas maskiner. Under 50-talet började det också bildas grupper som krävde självständighet. I början försökte de med fredliga medel förhandla med kolonialmakten, men så hände något som gjorde att stödet för ett befrielsekrig började växa.

Den 16 juni 1960 var en sorgens och vredens dag för folket i Mueda i norra Moçambique. Hela befolkningen hade inbjudits till ett möte med den portugisiska guvernören för att diskutera några moçambikiska ledares krav på högre löner och ökad självständighet. Tusentals personer kom till mötet för att höra vad kolonialmakten hade att säga. Guvernören inledde mötet med att fråga om det fanns någon som ville tala och bad därefter dem att ställa sig på ena sidan. Hundratals människor ställde sig där, eftersom det fanns många som ville uttrycka sina bekymmer för guvernören. Sedan beordrade guvernören poliserna att fängsla dem som sagt att de ville tala. Poliserna började binda och misshandla dem. Resten av befolkningen blev förskräckta när de såg vad som hände och försökte hjälpa sina vänner och familjemedlemmar. Guvernören beordrade då ett band soldater som hittills varit gömda i skogen bakom mötesplatsen att ingripa. De portugisiska soldaterna började skjuta rakt in i folkmassan och dödade till slut över 600 människor.
Denna och andra liknande händelser ledde till att FRELIMO bildades 1962. FRELIMO var en sammanslagning av olika grupper som ville ha självständighet. Moçambikierna insåg att de måste vara enade för att kunna bekämpa portugiserna.

Kampen för självständighet inleds

1964 började befrielsekriget och samtidigt blev fascistregimen i Portugal svagare och svagare. I Europa tyckte man att fascism och kolonialism var något omodernt och att Portugal borde demokratiseras. Samtidigt hade de flesta europeiska stater och USA ekonomiska intressen i de portugisiska kolonierna, framförallt gällde det oljan i Angola. Det fanns också en NATO-bas på Azorerna. Detta ledde till att Portugal trots allt fick stöd från USA och Europa för att slå ned befrielsekampen i kolonierna, en dubbelmoral som gjorde ledningen inom FRELIMO mycket upprörda. Moçambique blev därför helt beroende av Sovjetunionen, Östeuropa och Kina för militärt stöd i kampen mot Portugal.

Frelimo vann aldrig någon total militär seger över Portugal, men portugisernas stöd för kolonialismen minskades för varje år som kriget pågick. 1974 genomförde officerare inom militären en kupp i Portugal som stöddes av arbetare och liberal medelklass. Inom den nya regeringen fanns inte längre något stöd för kolonialismen. Moçambique och de andra portugisiska kolonierna hade därmed lyckats uppnå sitt gemensamma mål - självständighet.

Av rädsla för hur de skulle bli behandlade efter självständigheten flydde 185 000 av de 200 000 portugiser som fanns i Moçambique till Sydafrika eller tillbaka till Portugal. Hela landets utbildade arbetskraft försvann därmed på bara några månader. Portugiserna förstörde dessutom så mycket som möjligt i landet innan de flydde, de hällde cement i avloppssystem, sand i bilarnas motorer och körde båtar på grund. På många håll längs med kusten ligger fortfarande sönderrostade vrak kvar en bit ut i havet som ett minne av portugisernas destruktivitet.

Segeryra och framtidshopp

Frelimo hade nu ett svårt uppdrag framför sig. Att plötsligt börja styra över ett land i stort sett utan utbildade människor, sjukhus, skolor och fungerande vägar var en stor utmaning. Frelimo försökte få stöd från Europa och USA för att bygga upp Moçambique. Men de fick de nej från alla utom de nordiska länderna och Italien. Det största stödet kom dock från Sovjetunionen och andra östländer, samma länder som hade stött Moçambique under befrielsekampen.

För att kunna bygga upp en fungerande stat, trots brist på utbildade moçambikier, var Frelimo tvungna att förlita sig på de portugisiska statsanställda som stannat kvar i landet. Större delen av dessa portugiser hade sin bakgrund i det portugisiska kommunistpartiet och planerade att stanna i Moçambique för gott. De kom att ha stort inflytande över landets nya politik. Politiken styrdes också till stor del av sovjetiska och östeuropeiska statsplanerare som anlänt för att hjälpa Moçambique efter frigörelsen.

Förväntningarna hos befolkningen på snabb ökad materiell välfärd var stora. De statsanställda i Maputo hade dock liten kunskap om hur vardagen såg ut för större delen av befolkningen som levde på landsbygden. De visste inte heller hur de skulle göra för att nå ut med hälsovård och utbildning till alla. Moçambique är ju dubbelt så stort som Sverige och lika glesbefolkat, dessutom var infrastrukturen mycket dåligt utbyggd.

Trots svårigheter och motgångar fanns det en enorm kraft och vilja hos det moçambikiska folket under åren efter självständigheten. Äntligen var Moçambique ett fritt land. Frelimo satsade all sin kraft på att bygga skolor, sjukhus och utbilda lärare, läkare och sjuksköterskor. Visionen var att landet skulle moderniseras på 10 år. Man satsade på mekaniserat storjordbruk som skulle ge inkomster till en snabb industrialisering. Småbönderna glömde man dock till viss del av eftersom deras jordbruk inte skulle kunna ge de inkomster som behövdes för att finansiera landets utveckling.

Ännu ett krig

Bara några år efter frigörelsen bröt ett nytt krig ut och mycket av det som byggts upp förstördes under de femton år som kriget pågick. Kriget inleddes av Renamo, en gerillarörelse med moçambikier och portugiser som stöddes med vapen och pengar av apartheidregimerna i Sydafrika och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Moçambique blev nu ännu ett land som drogs in i det kalla kriget mellan Öst och Väst. De omgivande länderna såg Moçambiques nya regering och deras socialistiska politik med stöd från Sovjetunionen som ett hot. Men det fanns även interna orsaker till att kriget blev så utdraget och så blodigt. De moçambikier som gynnats av kolonialismen, bland annat en del av de traditionella ledarna och deras familjer, fråntogs all sin formella makt vid självständigheten. De blev därmed fiender till Frelimo och anslöt sig till Renamo.

Målet med Renamos krigföring var att förstöra det som Frelimo byggde upp. Renamo inriktade sig på att terrorisera civilbefolkningen, lärare och sjuksköterskor var bland de mest utsatta grupperna. Metoderna som användes var brutala, de lemlästade människor, skar av öron och näsor. För att få fler soldater kidnappade de barn och lärde dem att döda. Renamo presenterade dock aldrig några alternativ till Frelimos politik, hur de ville att ett självständigt Moçambique skulle se ut.

Under hela 80-talet led det moçambikiska folket svårt av krig och torka som skapade missväxt och svält. Flera miljoner människor dog och över en miljon flydde till grannländerna. Frelimos mål att modernisera landet på tio år gjorde också livet komplicerat för en stor del av det moçambikiska folket. För att befolkningen på landsbygden skulle få tillgång till skolor, sjukhus och rent vatten beslöt regeringen att de skulle flytta människor till kollektiva byar, där allt detta skulle finnas. Tidigare var befolkningen mycket utspridd på landsbygden. Frelimo insåg att de aldrig skulle ha råd att bygga så många skolor och sjukstugor att det skulle bli tillgängligt för alla. Många människor tvingades därför lämna sina hembyar. Samtidigt som de fick närmare till skolor och hälsovård fick de nu längre till sina åkrar och sina förfäders gravar. Frelimo ville också till en början hindra befolkningen att utöva sin religion och sina traditioner. Man ansåg att religionen byggde på vidskepelse och inte hörde hemma i ett modernt samhälle.

Eftersom bristen på människor med utbildning var stor valdes de duktigaste eleverna i skolorna ut för att utbildas till lärare, läkare, sjuksköterskor, agronomer, ingenjörer med mera vare sig de ville eller inte. Utbildningen var gratis, men eleverna fick inte välja vad de ville bli. Många ungdomar skickades på fleråriga utbildningar långt bort från sina familjer.

Allt detta väckte under de första åren efter självständigheten ett starkt missnöje som delvis kan förklara stödet för Renamo på landsbygden.

Fred till slut

1992 blev det äntligen fred. Apartheid hade fallit i Sydafrika och det fanns inte längre någon som betalade Renamos krig mot Frelimo. I det första flerpartivalet 1994 vann Frelimo, men Renamo fick också en stor del av rösterna.

Kolonialismen och kriget var över, men lämnade ett fattigt och sönderslaget Moçambique efter sig. Efter självständigheten och under hela krigstiden tvingades regeringen låna pengar för att bygga upp landet, men eftersom mycket av det som byggdes upp förstördes, blev det svårt att betala av skulderna. Räntorna hade dessutom gått upp kraftigt under 80-talet, vilket ledde till att skulderna flerdubblades på bara några år. Samtidigt sjönk råvarupriserna i världen, vilket gjorde att Moçambique fick mindre betalt för de varor de exporterade. Redan under slutet av 80-talet hade Moçambique blivit medlemmar i IMF - Internationella Valutafonden, för att få hjälp med sina skulder. För att få skjuta upp en del av avbetalningarna tvingade IMF Moçambique att drastiskt ändra politik. Frelimos moderniseringspolitik hade ju inte varit så framgångsrik, dels på grund av kriget, men också på grund av brist på kunskap om landsbygdsbefolkningens vardag hos dem som planerade.

IMF:s filosofi var att först få ordning på landets ekonomi, sedan skulle man satsa på befolkningen. Deras recept var att sänka inflationen genom att minska importen och statens utgifter. Att be staten att spara i ett mycket fattigt land sönderslaget av krig leder oundvikligen till att folket tvingas lida ännu mer. Tiotusentals människor som tidigare hade jobbat inom den offentliga sektorn, och inom statliga företag som nu privatiserades, blev arbetslösa. För dem fanns det inte några sociala skyddsnät, såsom a-kassa eller socialbidrag, och det fanns inte heller många nya jobb att söka.

Moçambique i dag

Moçambiques statsskuld till Världsbanken och IMF samt flera av de bilaterala fodringarna skrevs av  i mitten av 2000-talet i och med HIPC-avtalen. Det är ännu svårt att peka på exakt vad skuldavskrivningen har inneburit för gemene mocambikier då det fortfarande råder svår fattigdom på landsbygden och hög arbetslöshet i städerna. Detta trots att den ekonomiska tillväxten under andra halvan av 2000-talet varit hög, upp emot tio procent årligen. En stor del av tillväxten härrör från stora utländska investeringar, många inom mineralutvinning, som hittills  gett liten effekt för befolkningen.
Cirka 70 procent av befolkningen på drygt 20 miljoner bor på landsbygden och en stor del av dessa livnär sig på i stort sett på självhushåll. Det innebär att människor på landsbygden är extremt utsatta, blir det missväxt ett år finns det ingenting att falla tillbaka på utan de hamnar genast i en svältsituation. Tyvärr drabbas Moçambique allt som ofta av både översvämnings- och torkkatastrofer på olika platser i landet. Allra värst drabbades de södra och mellersta provinserna av översvämningskatastrofen våren 2000 då hundratusentals människor blev hemlösa. De omtalade klimatförändringar som sker globalt spås drabba länder som Moçambique och andra utvecklingsländer särskilt svårt. Redan nu kan väderleksinstitutet i Maputo konstatera att cykloner, häftiga regn samt svår torka sker med allt större frekvens och dessutom med värre magnitud.
16 procent av befolkningen beräknas leva med hiv och aids. Det är såklart ett allvarligt läge men framsteg har gjorts de senaste åren. 2001 fanns det bara cirka 6 000 människor som gick på behandling med bromsmedicin. 2008 har fler än 100 000 människor som lever med hiv och aids inlett behandling, och det finns mediciner till fler men det är svårt att nå ut till människor på den avlägsna landsbygden med läkemedel och läkare. Det uppskattas att minst 300 000 människor är i det stadiet av sjukdomen att bromsmedicin bör sättas in som behandling. Dessvärre är många ovetandes om sin status eftersom de inte hiv-testat sig. Det ska dock poängteras att malaria varje år dödar fler människor än vad hiv/aids gör.
Det civila samhället i Moçambique är fortfarande svagt men under utveckling. De mindre organisationerna har väldigt liten kapacitet att möta biståndsgivares krav på professionalism och ekonomisk redovisning. Det är bara logiskt att personer med utbildning väljer att jobba för de större organisationerna (eller utländska) som kan betala högre löner. Dessutom är den generella föreningskunskapen (såsom interndemokrati och ledarskapsfrågor) väldigt  låg hos majoriteten av landets föreningar och organisationer. Vilket inte är så konstigt med tanke på landets historia med först kolonialförtryck och sen totalitärt enpartisystem som bidragit till ett samhälle som sällan ifrågasätter auktoriteter.
Idag har de två tidigare styrelseskicken till viss del bytts ut mot ett stort biståndsberoende som även det hämmar civilsamhällets demokratiska utveckling, med mening att det sällan är mocambikier som bestämmer vad som är bäst för Moçambique.
Den politiska situationen är relativt oförändrad sedan det första valet 1994. Frelimo har vunnit samtliga tre val (dock övertog Armando Guebuza presidentskapet från Joaquim Chissano efter valet 2004) och Renamo är det största oppositionspartiet.  Det finns många fler politiska partier men samtliga är ytterst små och utan politisk kraft. Våren 2009 bildades dock ett parti som aspirerar på att bli landets nya reella utmaning mot det konstanta regeringspartiet Frelimo. Movimento Democratico de Moçambique (MDM) utgörs till stor del av avhoppade medlemmar från Renamo som tröttnat på partiledare Afonso Dhlakamas ledarskap.
Trots att biståndsgivare traditionellt gillat Moçambique, regeringen har alltid gjort precis vad de blivit ombedda att göra, så har de senaste åren flera givare krävt krafttag mot den ingrodda korruption som finns inom statsapparaten. Utöver påtryckningar från de externa makthavarna, hälften av statsbudgeten är biståndspengar, så har även inhemsk press- och etermedia (som bedöms vara fri och oberoende) exponerat flera korruptionsfall med högt uppsatta personer.

Anna Wallenlind och Johan Sävström

Glöm Peppes bodega!

Träffa vänliga människor. Chilla på paradisstränder där havet och himlen förenas i en ljusblå horisont. Upptäck en orörd undervattensvärld som erbjuder snorkling och dykning i världsklass; upplev korallrev och se sköldpaddor, hajar, delfiner, djävulsrockor och den fridlysta sjökon. Ät färsk fisk på små restauranger med livemusik. Bada i turkost vatten.
Läs mer om att resa i Mocambique

Bli en vardagshjälte

moc timaTima lever med hiv och har som så många andra fått sin tillvaro omkullkastad.
– Medicinerna är så starka att de får mig att må ännu sämre. Tack vare besöken från Amodefas aktivister orkar jag fortsätta ta dem.
Gör livet lättare för dem som har det svårt. Ditt bidrag i kampen mot hivgör stor skillnad!
Jag vill bli vardagshjälte!

Marrabenta

 


Facebook Slider
Facebook Slider
Facebook Slider