header-hararbetarvi

Våra verksamhetsländer

AfrikaAfrikagrupperna har verksamhet i fem länder i södra Afrika, Angola, Mocambique, Namibia, Sydafrika och Zimbabwe. Utöver detta bedriver vi påverkansarbete i Sverige.

På de här sidorna får du veta mer om hur vi arbetar i de olika länderna, vilka projekt vi driver och vilka samarbetsorganisationer vi har. Välj land i menyn till vänster.

I dag lever flera olika folkgrupper sida vid sida i Namibia. De största grupperna är Ovambo, Kavango, Fwe och Subia från Kaprivi, Herero, Himba, San, Nama, Damara, Rehoboth Basters, färgade och vita.

De äldsta invånarna är det nomadiserande San-folket. Modern teknologi och ekonomisk och politisk press har påverkat och förändrat deras livsstil, men i mycket lever de än i dag som de gjort i många hundra år.

Hererofolket var tidigare pastoralister och deras ekonomiska bas bestod av boskapsskötsel. Fortfarande ägnar sig många åt boskapsskötsel som anses vara det mest statusfyllda arbetet. Damarafolket och Namas levde också av boskapsskötsel även om Damaras också var duktiga jägare. Både Namas och Damaras har i dag både boskap och små jordbruk eller trädgårdar. Många bor och arbetar i städerna.
Ovambofolket i norr var och är huvudsakligen jordbrukare och boskapsskötare, men många bor och arbetar också i städerna.
Kavangofolket levde utmed Kavangofloden där de utövade en självförsörjande ekonomi, vilket innebar att de var både jordbrukare, pastoralister, fiskare och jägare. Många lever fortfarande kvar i området och fortsätter bruka jorden, fiska i floden och föda upp boskap för självförsörjning.
I Kapriviområdet längs Kavangofloden levde och lever Fwe och Subia grupperna. Liksom Kavango brukar de jorden, fiskar i floden och har boskap.
Himbafolket lever i nordvästra delarna av landet och precis som San-folket har de många av de gamla traditionerna kvar. De traditionella klädedräkten i läder bärs till exempel fortfarande. Himbafolket är pastoralister som även jagar, har trädgårdar och samlar örter och andra ätliga växter och frukter.
Rehoboth Basters kommer ursprungligen från Kapprovinsen i Sydafrika. De flesta av dem härstammar från en familj med en mor från Namafolket och en far från de vita farmarna. De kom till Namibia 1869 under ledarskap av hövding Hermanus van Wijk. De flesta bor i staden Rehoboth cirka tio mil söder om huvudstaden Windhoek.
De färgade representerar en brett spektrum av folk. Den långa traditionen av speciella bostadsområden för färgade har lett till att de flesta i dag också har både en färgad mor och far.
De olika etniska grupperna (förutom Rehoboth Basters och färgade) levde före 1860 som separata samhällen med skilda kulturer. De rörde sig över skilda geografiska områden, men de interagerade sinsemellan till exempel genom handel.
(Mer info om folkgrupperna hittar du i texten Namibias etniska grupper.)

Tidiga européer

Den första nedtecknade berättelsen om européer i Namibia är den om den portugisiske sjömannen och upptäcktsresande Diego Cao som gick i land vid Cape Cross 1485. Allt han såg var sand så långt ögat nådde. Det var Namiböknen.
1486 kom en annan portugisisk upptäcktsresande, Bartholoeu Diaz. Han reste ett kors av sten vid Angra Pequena, nära Luderitz. Han rapporterade att han hade sett afrikaner och boskap nära Fish River.
Det skulle sedan dröja ända till 1670 tills fler européer kom till Namibia. Det var holländska upptäcktsresande från Kapprovinsen. Inte förrän i slutet av 1700-talet kom bosättare till Namibia.
I mitten av 1800-talet fanns många handelsmän i området och deras nätvärk sträckte sig från söder ända upp till Etosha.
Den tidigaste kände européen som reste norr om Etosha var Charles John Andersson, en svensk upptäcktsresande. 1856 reste han genom de centrala och norra delarna av landet.

Tysklands intåg

I april 1884 hissade den tyska prinsen Otto von Bismarck den tyska flaggan vid Angra Pequena en liten vik vid Atlantkusten, det som senare skulle komma att kallas Luderitz. Detta gav Tyskland sitt första fotfäste i det som senare blev Tyska Sydvästafrika.
Ungefär ett år senare kom den första tyska koloniala guvernören. Han hette Heinrich Göring och var far till den ökända nazisten Herman Göring.
Göring och hans efterträdare härskade genom söndring av de namibiska folkgrupperna. De fick många av de namibiska hövdingarna att signera skyddsavtal med Tyskland.
Maharero, en av Hererofolkets hövdingar, band sitt folk till att inte sluta avtal med någon annan utländsk makt eller utländskt intresse, att acceptera tysk lag och att skydda tyska liv och tysk egendom mot att själv få skydd. Inom tre år hade avtalet inte lett till något annat än att tyskarna hade lagt under sig både mer land och boskap. Missnöje började gro.
I Berlin 1921 säkrade Göring en 21 man stark styrka som skulle placeras i Namibia. Därmed började ett mörkt kapitel för Namibias folk.
De tyska trupperna mördade kvinnor och barn från folkgruppen Nama och brände deras hus. Deras ledare, Hendrick Witbooi svarade med att fånga tyskarnas hästar och använda dem i raider mot tyska konvojer och koloniala farmer. Till slut blev Witbooi tillfångatagen och tyskarna koncentrerade sig istället på Hererofolket.
1897 drabbades Hererofolket av en svår boskapspest. Tyskarna tog tillfället i akt och började ta över betesmarker från Hererofolket. Två Hererohövdingar avrättades när de försökte förhindra tyskarnas intrång.
I januari 1904 gjorde Hererofolket uppror. Samuel Maharero, son till Maharero den äldre, skrev till Witbooi och bad honom delta i upproret. Brevet kom aldrig fram till Witbooi. Istället fick tyskarna det genom Rehobothledaren Hermanus van Wyk.
Tyskarna tvingade då Hererofolket att flytta från sin mark. En massaker startade där Hererofolket hängdes, vattenhål förgiftades, kvinnor och barn sköts eller klubbades till döds. Inga begravningar hölls och landskapet blev som ett slagfält med döda.
Namafolket började nu slåss mot tyskarna för att inte gå samma öde till mötes som Hererofolket. De slogs i två år men tvingades till slut att erkänna sig besegrade. Deras ledare, Hendrik Witbooi, dödades i fält och halva Namabefolkningen dödades.
Tyskarnas folkmord gjorde att 60 procent av Hererofolket och Namafolket dog. De som överlevde tvingades överge land och boskap. En gång stolta pastoralister blev hemlösa arbetare på sin före detta mark.

Sydafrikas ockupation

När första världskriget bröt ut slutade den tyska eran i Namibia. Den Sydafrikanska unionen steg in i kriget på de allierades sida och attackerade de tyska trupperna med överlägsen styrka. Tyskarna kapitulerade den 9 juli 1915. 1918 tvingades alla icke önskvärda tyskar, militära styrkor etcetera ut ur territoriet.
1920 blev Sydvästafrika ett protektorat under Sydafrika. Det var Nationernas Förbund som gav mandat över Namibia till Storbritannien, som lämnade det vidare till Sydafrika. Tyvärr var avtalet alltför öppet för tolkning, men det stod bland annat att territoriet skulle, under beskydd av Sydafrika, guidas mot oberoende.
Vad Sydafrika gjorde var att fortsätta på den tyska vägen, vilket betydde att antalet afrikander -boer, skulle bli fler. Mellan 1915 och 1920 lämnades 15 miljoner tunnland över till sydafrikaner som inte ägde land i Sydafrika och som där benämndes som fattiga vita.
1923 tvingades svarta och färgade att flytta till reservat. 90 procent av befolkningen fick 3,5 procent av Namibias 57 millioner hektar land. Det var inte bara lite land, utan också dålig jord som var värdelös för jordbruk eller boskapsskötsel. Hererofolket och Namafolket fick till exempel jord i Kalahari och Omahekeöknarna.
Folkgruppen Ovambo i norra Namibia levde också under svåra förhållanden under den sydafrikanska ockupationen. Sydafrikanerna, som stödde de portugisiska kolonisatörerna i Angola, ville få kontroll över norra Namibia. Redan 1917 försökte sydafrikanerna lägga området under sig och hövding Mandume tillsammans med hundra personer från hans folkgrupp dödades i ett uppror.
Trots att en svart proteströrelse startade på 20-talet var förhållandena mycket dåliga för den svarta befolkningen. De hemlösa och arbetslösa tvingades till lågbetalde jobb i industrier eller på de stora kommersiella jordbruken. En lag stiftades som gjorde det olagligt att ifrågasätta de vita arbetsgivarna. Kontraktsarbetet växte fram.
Därmed följde inte Sydafrika sitt avtal. De hade sin egen agenda. När FN bildades 1945 skedde ingen förändring. Sydafrika ignorerade FN. De menade att de hade fått mandat att skydda Sydvästafrika av Nationernas Förbund och vägrade inse att FN hade tagit över och därför också kunde bestämma hur Sydafrika skulle sköta sin uppgift.
Från och med nu försökte Sydafrika göra Sydvästafrika till en femte provins. Man höll till och med en folkomröstning i Namibia i frågan. FN vägrade att erkänna valresultatet. Men Sydafrika gav sig inte. Vita namibier som hade röstat för att Namibia skulle bli en femte provins fick platser i det Sydafrikanska parlamentet och apartheidpolitiken infördes även i Namibia. 25 gånger mer spenderades på att utbilda vita än svarta, vården för de svarta var mycket sämre än för de vita och bänkar i parker var markerade bara för vita. 1947 annekterade Sydafrika Namibia trots protester från FN, från olika kyrkor som stred för de svartas sak och från internationellt håll där det skedde en viss lobbyverksamhet.
1950 beslutade internationella domstolen i Haag (ICJ) att FN nu hade mandatet över Namibia och att Sydafrika inte kunde ändra det förhållandet.

Swapo växer fram

1957 bildades Owambo People's Congress (OPC) av namibier i exil. Det var framförallt personer från Ovambo som motsatte sig systemet med kontraktsarbete. Kontraktsarbetarna var tvingade att jobba för en arbetsgivare, förbjudna att byta jobb, förbjudna att förhandla kollektivt och kunde inte resa eller förflytta sig hur som helst.
Två år senare bytte organisationen namn till Owambo People's Organisation (OPO) och Sam Nujoma blev dess ledare.
Men det var Sydafrikas beslut att flytta den svarta befolkningen i Windhoek till en ny så kallade town ship som fick droppen att rinna över. Under en protest den 10 december 1959 sköt den sydafrikanska polisen 13 personer till döds och skadade många fler.
Sam Nujoma gick i exil och den 19 april bildades South West Africa People's Organisation (Swapo), som några år senare skulle starta den väpnade kampen mot befrielse.
Ingen i FN brydde sig särskilt mycket om Namibias sak och 1966 sa Etiopien och Liberia genom ICJ, som då agerade på uppdrag av Organisation of African Unity (OAU), att de inte hade något intresse av att agera mot Sydafrikas ockupation.
Det här ledde till att Swapo beslutade sig för att börja en väpnad kamp. Den 26 augusti 1966 startade det väpnade kriget i norra Namibia där gerillasoldater hade tränats.
1971 var frågan uppe i ICJ igen. Denna gång ställde ICJ sig på Namibias sida och menade att Sydafrikas ockupation var olaglig. Nu hade äntligen de namibiska nationalisterna det stöd de efterlängtat så länge.
Flera proteströrelser satte igång. Kontraktsarbetare strejkade och den 4 februari 1972 infördes undantagstillstånd i landet. Man fick inte hålla möten och poliserna fick oinskränkt makt. All politisk verksamhet och strejker blev olagliga och kunde leda till fängelse. Swapo trotsade apartheidregimen och fortsatte sin kamp. I slutet av 70-talet opererade man med full styrka i de fyra nordligaste regionerna.
1976 menade FN att Swapo var den enda riktiga representanten för Namibia och att val skulle hållas. Sydafrika brydde sig inte om detta utan tillsatte istället en egen administration under en konferens, Turnhallekonferensen, där också Sydafrika valde vilka som skulle få delta.
För att få ett slut på detta formade de fem västerländska medlemmarna av FN:s säkerhetsråd en kontaktgrupp som skulle förhandla med Sydafrika och Swapo.
Sydafrika svarade genom att anfalla Kassinga, ett flyktingläger för namibier i Angola. 147 män, 167 kvinnor och 198 barn dog och 611 skadades.
I december 1978 hölls val i Sydafrikas regi där 41 of de 50 platserna vanns av Democratic Turnhalle Alliance. Swapo negligerade valet och fortsatte sin kamp i norr. Och FN:s säkerhetsråd antog resolution 435 om Namibias självständighet.
Slutligen när kubanska och sydafrikanska trupper drog sig ur Angola 1988-89, efter det sydafrikanska nederlaget, kunde också Namibia ingå ett avtal om självständighet.
Den 21 mars 1990 förklarades Namibia självständigt med Sam Nujoma som president och Swapo som regeringsparti.

Mari Dahl Adolfsson

Källor: Peter H. Katjavivi. A History of Restistance in Namibia. Unesco 1988.
Johannes Haape. Insight Guides Namibia. APA Publications GmbH & Co. 1999.
David Martin. Windhoek, Namibia. African Publishing Group. 1999

Temaområden

Demokrati och självbestämmande är den övergripande målsättningen för vårt arbete som bedrivs inom de fyra programmen Demokrati och folkligt inflytande, försörjning, jämställdhet och hiv och aids.

Läs mer om Afrikagruppernas temaområden

Afrikablogg

Södra Afrika idag

Afrikagruppernas utsända rapporterar löpande om utvecklingen i Södra Afrika. Läs deras blogg.

Södra Afrika idag

Stöd arbetet direkt!

gavoknappNu kan du stödja Afrikagruppernas viktiga arbete direkt på hemsidan med Visa eller Mastercard! Ditt stöd till partnerorganisationer i södra Afrika är viktigt för långsiktig utveckling. Vårt nära samarbete med projekten garanterar att dina pengar gör stor nytta.
Här kan du stödja Afrikagrupperna direkt

 


Facebook Slider
Facebook Slider
Facebook Slider