”Turist” i Sydafrika och Moçambique

Detaljer

Senast uppdaterad fredag, 06 november 2009 15:23

Mirjam Winka från Täby Afrikagrupp skriver om Sydafrika och Moçambique.

Jag har aldrig haft tillfälle att följa med på någon av Afrikagruppernas resor till södra Afrika. Det är säkert många som är intresserade av södra Afrika och gärna skulle åka dit men som inte har möjlighet att stanna en längre tid eller inte passar att bli koordinatör eller saknar tillräckligt med yrkeserfarenheter och språkkunskaper för att göra någon större nytta i något projekt.
Återstår då att åka som ”turist”.

Jag har själv ordnat kortare resor till Sydafrika med en blandning av turistresa och studiebesök, främst inom hälso - och sjukvård. Till min hjälp i Pretoria har jag haft Chris Coetzer. Numera är han ledare för en musikskola (CC studio) men hade tidigare ett ”Tour & Safari” företag och det är genom detta jag först lärde känna honom. Vi har nu haft ett 10-årigt samarbete.

Utbyte musik – turism

Täby Afrikagrupp har deltagit i ett litet utbyte med en musikskola (CC studio) i Pretoria, Sydafrika. Vi har inbjudit musikstudenter att komma hit och ge konserter, främst i kyrkor runt om i Sverige. Det senaste besöket ägde rum under advent 2006. Täby och Södertälje Afrikagrupper brukar bidra med bl.a. mat och boende. Nu är det så, att vi i Täby och Södertälje Afrikagrupper inte är några sångare, i alla fall åker vi inte ned till Sydafrika och ger konserter.
Jag hade förmånen att tillsammans med 7 vänner och kollegor åka ned på en resa genom Sydafrika och Moçambique vid nyåret. Vi hyrde en minibuss med chaufför. Chris Coetzer hjälpte oss att planera resan och följde med som guide. Han tog även med sig en av musikstudenterna, så det blev en hel del sång- och musik i bussen. Eftersom några av oss i gruppen sysslar med undervisning och sjukvård, så försökte vi, trots vår turiststatus, att hitta något som tangerade vårt yrkesområde.

Resrutt

Pretoria – Drakensville – Margate, en turistort vid indiska oceanen, söder om Durban – St. Lucia och vidare via Swaziland till Bilene i Moçambique.

Nyårsafton i Mamelodi

På nyårsfest i Mamelodi. Farmor i mitten och till höger om henne sitter Chris Coetzer, vår guide och ledare för CC musikskola i PretoriaMamelodi är ett av Pretorias township. Sedan 1997 har jag nästan årligen varit här på studiebesök på sjukhus, äldreboende och daghem. Jag lärde då känna en farmor till en av Chris studenter. Farmor bor i en av de äldsta delarna av Mamelodi. Där har det skett många förändringar- till det bättre. Sophämtningen fungerar, gatorna har förbättrats och t.o.m. fått farthinder.

Vi tillbringade nu nyårsaftonen i farmors trädgård. De i gruppen som aldrig varit i Afrika tidigare, än mindre i ett township var något undrande över hur pass farligt det kunde vara att besöka Mamelodi på sena kvällen och natten. Den lugna stämningen när alla gick förbi på gatan och önskade ”Happy” tog snabbt bort den känslan. När sedan en svenskliknande polisbil passerade ett par gånger på gatan, ja då kände nog alla att allt behöver inte vara farligt jämt.

Jag tror ingen i gruppen kände sig udda eller uttittad.

Vad jag förstår, så är det nog inte tillåtet med fyrverkerier i tätbefolkat område men det verkade inte gälla i Mamelodi. Tror aldrig jag sett så många fyrverkerier tidigare. Chris Coetzer har tidigare varit engagerad i flera musik- och dans projekt i Mamelodi. Nu kom flera av deltagarna förbi för att hälsa på oss. Vi blev ganska många som firade nyåret hos farmor.
Efter 12-slaget skjutsade vi hem en av de unga pojkarna som besökte oss. Han bodde hos sin ”adoptivmamma”. Vi blev varmt mottagna av fantastiska Amelia, som just tagit hand om två 6-månaders tvillingar. Det var svårt att få någon bra överblick över hur många adoptivbarn som bodde i det slitna huset. Hon försörjde alla på sin lilla lön. Hade vi vetat hur fattigt de bodde, hade vi åtminstone tagit med oss våra nedpackade svensk badhanddukar.

På min skola, SweJa kunskapscenter i Stockholm har vi ett bokbord i korridoren. De som köper böcker lägger en frivillig penning i sparbössan. Nu kommer de insamlade pengarna att skickas till Amelias barnhem.
När vi bodde i Margate, söder om Durban försökte vi få göra ett studiebesök på ett barnhem, vars grundare är svenska. TV 4 har haft ett reportage därifrån i samband med Carolas besök där. Jag hade skickat två mail från Sverige men inga svar kom och något besök innanför murarna gick inte att ordna. Flera svenska frivilligorganisationer skickar pengar hit.
Min förhoppning är att någon gång skulle varje ”kommun” i Syd Afrika få så mycket resurser att de kunde bygga upp ett system med en bra grundstandard på dag/barnhem över hela landet.

Moçambique

Våra guider Jose och Felipe Vid passkontrollen in/ut betalade vi mutor för första gången i livet. Vi betalade omkring 12 kr per passage för att komma förbi de enormt långa köerna. Jag kan inte påstå att jag kände dåligt samvete. Har svårt att se att köandet kan ursäktas med att någon ”ism” tidigare drabbat landet. Det kan väl inte ha varit omöjligt att öppna fler luckor för passärenden. Tur att vi skaffade våra visum i Stockholm och inte sparade det till gränsövergången.

Vi åkte via Maputo 150 km norrut till Bilene. I Bilene hade guiden Chris inbjudit två mocambiska bröder som fungerade som våra guider och tolkar. De lärde oss mycket om landet och naturen, t.ex. vilka vilda frukter och nötter vi kunde äta. Bl.a. fick vi lära oss hur cashewnötter skall förberedas för att bli ätbara.

Den yngre av bröderna hade inte råd att fortsätta på gymnasiet. Dels behövde han pengar till en registreringsavgift, dels pengar till de olika ämnen han hade kvar. Hela hans familj försökte arbeta ihop pengar till en studentexamen.

Villa n’Banga

En av våra grannar i Bilene med torkade räkor För att komma till vår slutdestination, en lagun vid havet utanför Bilene, fick vi ställa bussen på en säker parkeringsplats och göra som i ”Afrika”; kliva upp på en bakkie och åka ut i natten (bakkie är en fyrhjulsdriven liten lastbil).

Innan det blev becksvart kunde vi skymta flera övergivna f.d. pampiga villor/hotell från en svunnen tid och som nu började likna spökhus. Vi kom så småningom fram till Villa n´Banga som var en dröm för oss frusna nordbor. Vi bodde bekvämt men inte lyxigt och inte särskilt avskilt från lokalbefolkningen, Det fanns fiskare som lade ut nät, men vi lyckades aldrig komma över den utlovade barracudan. Ris och öl/vatten kunde vi köpa i en liten lokal bar. Sydafrikanerna gillade deras ris. Jag tyckte att det mest påminde om vårt grötris. Övriga matvaror var vi tvungna att ta med oss. För den som ville ge sig ut i skogen fanns det vilda frukter som mango, aprikoser och dadlar att plocka.

När vi besökte lokalbefolkningen fick vi förfrågan om vi kunde hjälpa till att behandla deras sjukdomar. En äldre dam led av grå starr och undrade om vi kunde ge henne något som förbättrade synen. Bland de yngre såg vi hud/svampsjukdomar. Som vårdlärare var det naturligtvis intressant att se nya sjukdomar, särskilt hudsjukdomarna. Jag undrar fortfarande vad det var jag såg. Det hade varit intressant att göra ett studiebesök på någon sjukvårdsinrättning, men det får bli en annan gång.. Vi hade inga mediciner med oss, men fick nya patienter varje dag. I närområdet runt Villa n’Banga fanns många barn. Vi såg nästan bara pojkar. När jag tittar på de foton jag tog så ser jag samma sak. Var fanns flickorna ?

Vid lagunen fanns det stora sanddyner och sydafrikanerna i gruppen ville gärna åka kälke i dynerna. De drog med sig ett stort plaståbäke. Nu vet jag vad jag skall ta med nästa gång som present – stjärtlappar som våra barn åker på i snön. Perfekt för sanddyner.

Trafikolyckor

Vi tyckte det såg lite lustigt ut med alla bussar som hade enorma packningar på taket. På en buss fanns en get fastsurrad högst upp. Vi insåg förstås att vi i vår buss hade minst lika mycket baggage, men det var säkert packat i en vagn efter bussen. I närheten av Bilene blev vi vittne till hur en buss nyss kört av vägen och vält. Jag som ibland undervisar i katastrofmedicin fick se andra varianter av ”förflyttning av skadad”, när de hivade upp skadade på lastbilar. Vågar knappt tänka på hur långt det var till närmsta sjukhus och upprätthållandet av fria luftvägar och andra livsuppehållande åtgärder.
I de övriga olyckorna var lastbilar utan skydd under flaket inblandade. Man kan ju bara föreställa sig vilka skador en personbil kan drabbas av.
Det kändes som om insatser för ökad trafiksäkerhet vore ett bra biståndsmål.