Ett kort besök som turist i Zimbabwe 2008

Detaljer

Senast uppdaterad torsdag, 01 oktober 2009 16:55

Miriam Winka rapporterar

Jag har haft förmånen att få följa med en grupp sydafrikaner på tältsemester i Okawangodeltat i norra Botswana. Okawangofloden börjar i Angola och rinner ut i Kalahariöknen, där den bildar världens största inlandsdelta på gränsen mellan Botswana, Namibia och Zambia.

En dag reste vi från Kasane i Botswana på ett endagsbesök till Victoriafallen i Zimbabwe. Victoriafallen ligger på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia.
Det är skotten David Livingstone som fått äran att som första europé upptäcka ”vattnet som ryker och dundrar”.
Som svensk behöver man visum för att resa till Zimbabwe. Det gick väldigt snabbt och smidigt att få visum utfärdat på Zimbabwes ambassad i Stockholm.
Mina erfarenheter av att åka mellan länderna i södra Afrika är att gränsövergångarna kan ta tid. Att ta sig in och ut ur Zimbabwe var inga problem. Pass och bilkontroller gick fort trots att det fanns köer. Det hade varit betydligt billigare att skaffa visum vid gränsstationen, men det visste jag inte innan.

Viktoriafallen var förstås storartade. Det fanns ett litet museum vid ingången till fallen. Därefter följde sedan en väg utefter fallen fram till den bro som leder över till den zambiska sidan. Naturligtvis fanns där också en stor staty föreställande David Livingstone. Staden Victoria Falls ligger på Zimbabwe sidan och staden Livingstone på Zambia sidan. Det går numera att flyga direkt från Europa till Livingstone. (Staden Livingstone har eventuellt bytt namn, på en del kartor finns två namn, men jag hörde bara namnet Livingstone).

Det var varmt den här dagen. Vid ingången till fallen fanns en kiosk där vi kunde köpa dricka och betala med utländsk valuta. Efteråt besökte vi marknaden i Victoria Falls, där alla möjliga afrikanska souvenirer kunde köpas. Det gick endast att betala med utländska sedlar eller med våra kläder. En i gruppen betalade med sina sockor och skor. Det fanns hur mycket souvenirer som helst att köpa men väldigt få kunder. Jag var intresserad av att köpa en viss typ av målade stenägg. Detta spreds snabbt och snart erbjöds jag ägg av alla möjliga sorter.

Trötta och hungriga gick vi sedan in till Spar livs för att köpa mat och dryck. Spar livs är en stor matvarukedja med stort utbud i sina affärer, men i den här butiken gapade hyllorna nästan helt tomma. Vi lyckades få tag i färskt bröd och läsk/vatten och skulle sedan betala, men här började problemen. Det gick inte att betala med VISA kort eller utländska sedlar. Endast Zimdollar, en valuta med många nollor och där väl ingen vet hur kursen är från en dag till nästa. Det var likadant på Seven Eleven och andra matställen i staden.

Eftersom vi inte ville växla till Zimdollar fick vi åka tillbaka de tio milen till Botswana hungriga och törstiga. (Det gick väl an för oss som kunde lämna landet.)
Ett alternativ hade varit att åka över till Zambia, dit de flesta turisterna verkade åka. Om vi hade gjort det, hade jag behövt köpa två nya visum, både till Zambia och för ett återinträde till Zimbabwe. Vi åkte i terrängbilar som är de enda bilar som kan ta sig fram i nationalparkerna. En av bilarna hade ett kamouflagemönster som delvis täckte bilen. Vi blev avrådda från att ta med den bilen till Zimbabwe.

I Botswanas nationalparker

När vi startade vår resa från Pretoria var vi till att börja med 15 personer som åkte i fyra bilar. Ju längre resan fortskred desto fler bilar anslöt och som mest var vi 23 personer i 6 bilar. Hände något så skulle ingen bli sittande ensam i vildmarken. Trots att vi åkte under den stora semestermånaden, så var det glest mellan bilarna.
När jag åkte genom de vidsträckta nationalparkerna tänkte jag ofta på två svenskor som för några år sedan gav sig ut på en safaritur i en av Botswanas nationalparker. De gav sig ut ensamma i en bil som började brinna. För att skaffa hjälp var de sedan tvungna att ge sig ut på en lång vandring, omgivna av de vilda djuren. De har skrivit en bok om sitt äventyr.

GPS med aktuella kartor var ett måste. Det var svårt att få besked i förväg om hur vägarna såg ut. Det hade regnat och rykten gick att det inte gick att köra över en del träbroar som var bortspolade eller att vägarna bara var gyttjepölar. En svårighet var också att veta hur man skulle åka när vägen delade sig. Vägskyltar saknades ofta och vägarna var ibland endast några hjulspår. En gång tog det oss två timmar att åka 18 km. Det var alltså viktigt att planera så att man kom fram till tältplatsen innan mörkret föll. Alla som varit i södra Afrika eller på motsvarande breddgrader vet, att mörkret kommer snabbt när solen gått ned.
Den bästa informationen fick vi av andra bilister som vi träffade på tältplatserna.
Vi hade också kommunikationsradio mellan bilarna utifall någon blev stående. Det inträffade en del incidenter med bilarna, så både miniverkstaden och bilmekanikern som följde med var till stor hjälp. Det verkade som om terrängbilarna gillade det dåliga väglaget, men krånglade när vi kom till hyfsade asfaltvägar.
Oftast fanns det ingen täckning för mobiltelefonen, så vi var bortkopplade från vad som hände i resten av världen.

Jag som sjukvårdskunnig hade packat ned diverse förbandsmaterial, men det mesta förblev orört. En i gruppen blev biten/stungen i foten av något, så ett fotplåster och antihistamintabletter var det enda som kom till användning. Heimlich manöver fick vi också tillfälle att använda en gång, men det var inget luftstopp utan snarare något som fastnat i matstrupen. Effektivt var det i alla fall. Vi hade turen att få vara friska.
Resan gick inom malariaområde och jag hade inhandlat Mygga på apoteket i Sverige. Sydafrikanerna hade med sig insektsspray. Tillsammans var de effektiva, för på morgnarna var alla krypande/flygande insekter i tälten stendöda. Mygga var behändigt att använda. Det rollas på huden, kletar ej och har en behaglig doft. Som norrländska har jag prövat både djungelolja, beckolja och diverse myggstift. Det kan också vara så att det inte fanns lika mycket mygg i Botswana som vid ”surmyren” i Lappland. För övrigt gällde det att klä sig rätt, dvs. långärmat och långbyxor på kvällarna, när myggen var som mest aktiv.

Det fanns som regel inga staket runt tältplatserna, så på morgnarna var det spännande att försöka lista ut vilka djur som passerat tälten under natten. Runt våra tält var det ofta spår av hyenor. Det var fantastiskt att somna till ljudet av alla grodor, syrsor och flodhästarnas grymtande alldeles i närheten. Inga sömnsvårigheter - om man inte var kissnödig och inte vågade gå utanför tältet .
Vilka ögon var det som glimmade i mörkret ?

Det var ett måste att bunkra tillräckligt med dricksvatten, mat och bensin innan vi åkte in i nationalparkerna. Det fanns inte heller några affärer eller kiosker. På tältplatserna fanns det vattenposter och hus med dusch och toaletter (ablution block), men det var inte alltid de fungerade.
Varmvatten, där det fungerade, fick vi från en ”donkey hot water system”. Det såg ut som en stor murad ugn/utegrill med en vattentank inuti. Tydligen är det ett vanligt sätt att få varmvatten ute på landsbygden i södra Afrika. Det gick också bra att baka bröd i den.
Vattnet i Okawangodeltat såg klart och rent ut, men ingen gick i och simmade. Förutom flodhästar och krokodiler fanns där också fiskar som avskräckte. På ett ställe där det var tillåtet att fiska, fångade vi en tigerfish. Den hade tänder som pirajor.

Utefter de större vägarna fanns några tältplatser och matställen som den lokala befolkningen hade startat. De ställen vi besökte sköttes av kvinnor.

Innan jag åkte tillbaka till Sverige, hann jag besöka det barnhem i Mamelodi som vår skola samlar in pengar till genom bokbord och loppmarknader. Det är egentligen en fostermamma som tar hand om övergivna barn. Hon hade nu fler barn än när jag besökte henne för ett år sedan. Den yngsta var en flicka på 6 veckor som övergivits på ett sjukhus.

Jag hade också möjlighet att åka runt till flera townships och träffa ungdomar som jag lärt känna under mina tidigare besök i Pretoria. De flesta hade någon form av arbete. En av dem förestod en tvättinrättning i Pretoria. Han bodde i ett rum på tvättinrättningen, så en kväll var vi ett par stycken som åt middag hos honom. Det är första gången jag ätit middag på en tvättinrättning.