Debattartiklar
- Detaljer
- Publicerad torsdag, 17 juni 2010 09:30
Länderna i Europa ger bistånd med ena handen men tar tillbaka med den andra genom att pressa fram handelsavtal som försvårar situationen för de mest utsatta. Det är dags att reagera och ta ansvar för vilka effekter vår politik ger overseas om vi vill förändra faktumet att en miljard människor i världen lider av hunger.
För ett tag sedan deltog jag i en löneförhandling med fackföreningen Sikuhla Sonke, arbetarna på ett fruktpaketeringsföretag och deras arbetsgivare i Västra Kapprovinsen, Sydafrika. Arbetarna ville ha en lönehöjning med minst tio procent, från 1450 till 1595 rand i månaden (ungefär lika mycket i kronor). Arbetsgivarna hävdade att det inte fanns någon möjlighet att höja lönerna med mer än sju procent eftersom de gått med förlust de senaste två åren. Inte för att de misskött ekonomin, utan på grund av den stora prispressen från uppköparna. Om arbetsgivaren höjer med tio procent skulle de behöva höja priset på sina produkter, förlora sina köpare och slutligen gå i konkurs. Arbetarna förlorar då sina jobb och sin inkomst.
Pressas av konkurrensen
Sikhula Sonke får bistånd från Europa för att främja farmarbetarnas rättigheter. Men vad spelar det för roll att kämpa för löner man kan leva på och anständiga arbetsförhållanden när företagen de jobbar på pressas av konkurrensen, från subventionerade europeiska varor och de enorma uppköpargrupperna i Europa, att sälja frukten till priser under produktionskostnaden?
Sedan Sydafrika öppnade upp sina gränser för handel med Europa har konkurrensen hårdnat och handeln ökat kraftigt. Fri handel underlättar för import och export, det underlättar för de stora företagen att köpa upp varor där det är som allra billigast. Fri handel innebär ökad konkurrens och ytterligare prispress. Fri handel förbjuder de verktyg, såsom tullar, exportskatter och importrestriktioner, som kan kontrollera att handel sker på ett sätt som gynnar det egna landets utveckling och dess invånare.
Nya handelsavtal
EU håller just nu på att förhandla fram nya handelsavtal, EPA, för att öppna upp gränserna och skapa fri handel med ett stort antal länder, i bland annat Afrika. Förhandlingarna har fått mycket kritik, även internt, för att EU utnyttjar sitt ekonomiska överläge för att få sin vilja igenom och inte lyssnar till sina förhandlingspartners.
Biståndet behövs och fackföreningens existens gör definitivt skillnad men det är dags att se helheten, börja lyssna och föra en handelspolitik som ser utanför ramen av kortsiktig ekonomisk tillväxt om vi på allvar vill bekämpa fattigdomen.
Stina Sewén
folkhögskolestudent med praktik på fackföreningen Sikhula Sonke i Sydafrika
Läs artikeln i GP här