Debattartiklar

Detaljer

Publicerad tisdag, 23 juni 2009 14:28

Att dra ned det svenska biståndet när hela världens ekonomi har försvagats är helt oacceptabelt, skriver Gabi Björson, Bo Forsberg, Inger Björk, Klas Hansson, Eva Christina Nilsson och Niclas Lindgren.

Förra fredagen aviserade biståndsminister Gunilla Carlsson kraftiga nedskärningar i det svenska biståndet. Exakt vilka delar av biståndet som berörs är ännu inte klart, men ministerns uttalande indikerar att folkrörelsebiståndet kommer att drabbas.
Vi frivilligorganisationer är djupt oroade över följderna av dessa nedskärningar. Finanskrisen slår redan hårt mot de fattigaste människorna i världen. I detta läge är biståndet viktigare än någonsin för att lindra konsekvenserna av konjunktursvängningarna för de mest utsatta, och för ett fortsatt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.
G20-länderna aviserade under sitt möte i april i år att arbetet för att uppfylla millenniemålen måste fortsätta, trots den ekonomiska krisen. Att Sveriges regering trots detta nu aviserar en kraftig minskning av biståndet är djupt oroande.

För det första är det orimligt att ta pengar från fattigdomsbekämpning till klimatarbete. Naturligtvis är det viktigt med resurser till klimatarbetet, men det får inte ske på bekostnad av fattigdomsbekämpning. Världens fattigaste är redan de som betalar det högsta priset för klimatförändringarna, varför helt nya pengar för klimatbistånd måste tillföras.

För det andra hävdar Gunilla Carlsson att biståndet även fortsatt ska finansiera utgifter som urholkar biståndet: skuldavskrivningar, flyktingmottagande i Sverige och avskrivningar av exportkreditskulder.

För det tredje anser vi att nedskärningarna ska fördelas mellan så många aktörer som möjligt. Om folkrörelsebiståndet minskas så bör Sverige även dra ned på bidragen till Världsbanken.
Enskilda organisationer är viktiga aktörer inom det svenska utvecklingssamarbetet. Vi har unika erfarenheter, kunskaper och kontaktytor i civilsamhället, som statliga organ saknar. Små organisationer i våra samarbetsländer kan i många fall göra stor nytta, inte minst när andra vägar är stängda.
Våra partner kan medverka till förändring underifrån, vara kritiska granskare och utkräva ansvar av såväl regeringar som lokala makthavare.

Försämrade villkor för organisationer i Sverige får dramatiska konsekvenser för de organisationer som vi samarbetar med och stödjer.
Det långsiktiga arbetet med dialog, demokrati, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning får under inga omständigheter stå tillbaka för det viktiga, men mer kortsiktiga, humanitära biståndet.

Biståndsministern talar ofta om vikten av att svenska organisationer deltar i det internationella samarbetet för att stärka biståndets legitimitet och att vi har en viktig roll för att stärka en demokratisk utveckling, samt bekämpa korruption och maktmissbruk. Svenska enskilda organisationers möjligheter att genomföra högkvalitativa program i enlighet med Politik för Global Utveckling riskerar nu att spolieras.
Att de mest maktlösa får betala för en kris som skapats i världens ekonomiska centrum rimmar illa med den bild av Sverige som regeringen säger sig vilja bygga vidare på: ett litet land som tar ett stort internationellt ansvar.

Gabi Björsson
Afrikagrupperna
Bo Forsberg
Diakonia
Inger Björk
Forum Syd
Klas Hansson
Svalorna Latinamerika
Eva Christina Nilsson
Svenska missionsrådet
Niclas Lindgren
PMU InterLife

Publicerad i Upsala Nya Tidning, 2009-06-23