Debattartiklar
- Detaljer
- Publicerad tisdag, 11 december 2007 13:01
LISSABONMÖTET. De afrikanska länderna har mycket lite att vinna på ett avtal med EU om tullfrihet, eftersom de flesta av deras varor i dagsläget är tullfria i EU, skriver Niklas Lindström med flera.
EU pressar just nu afrikanska länder hårt att gå med på ömsesidiga frihandelsavtal. De afrikanska länderna har mycket lite att vinna på sådana avtal eftersom de flesta av deras varor i dagsläget är tullfria i EU. De har däremot mycket att förlora. Avtalen kommer helt att förändra spelreglerna och hotar rätten till försörjning för miljoner småbönder och arbetare över hela den afrikanska kontinenten.
I förra veckan skrev fem östafrikanska länder på ett första avtal. I dag är 20 procent av exporten från EU till Afrika tullfri. Enligt de nu ingångna avtalen ska i stället 80 procent av EU-exporten till dessa fem afrikanska länder vara tullfri om 15 år.
Självklart är handel bra och en minskning av handelshinder ingår normalt i en långsiktig utvecklingspolitik. Men dessa avtal betyder att större delen av industrin i Rwanda inom 15 år förväntas konkurrera på lika villkor som den tyska industrin. Kenyanska småbönder ska tävla med de danska lantbrukarna. Enligt en rad konsekvensanalyser kommer Afrika att förlora stora summor på dessa snabba påtvingade avregleringar vars takt man inte valt själv.
De afrikanska länderna måste också förbinda sig att förhandla om en rad kontroversiella avtal som utvecklingsländerna med gemensamma krafter lyckats få bort från Världshandelsorganisationens,
WTO:s bord. Dessa rör till exempel investeringar och offentlig upphandling, avtal som kommer att begränsa afrikanska länders möjlighet att bedriva just sådan utvecklingspolitik som till exempel använts med framgång av länder i Sydostasien.
Enligt WTO måste EUs nuvarande avtal med Afrika förändras. Men EU utnyttjar denna situation och sätter egna intressen främst genom att visa liten flexibilitet och ställa långtgående krav på de afrikanska länderna.
Europeiska företag har genom decennier av subventioner och tullar kunnat tillskansa sig otillbörliga konkurrensfördelar på världsmarknaden.
Det är nu dags för Sverige att tydligt stödja afrikanska företag så att de får större chans att utvecklas och inte tvinga dem att utsättas för denna oschyssta konkurrens. Då kan handel på ett bättre sätt bidra till att bekämpa fattigdomen.
Om Sverige menar allvar med den av riksdagen beslutade Politik för global utveckling, som säger att all utrikespolitik ska präglas av både fattigdoms- och rättighetsperspektiv, måste regeringen göra seriösa konsekvensanalyser utifrån PGU inför så stora handelspolitiska beslut. Innan det sker har man, enligt vår mening, inte tagit hänsyn till riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling.
Sveriges regering kan och bör deklarera att man inte stödjer EU:s hårda linje och långtgående krav på de afrikanska länderna. Sverige bör stödja förslag om att ge förhandlingarna mer tid och ge fattiga länder utrymme att välja sin egen utvecklingsväg.
Niklas Lindström
ordförande Afrikagrupperna
Bo Forsberg
generalsekreterare Diakonia
Minja Peuschel
ordförande FIAN Sverige
Inger Björk
generalsekreterare Forum Syd
Lennart Hjalmarson
VD Kooperation Utan Gränser
Carmen Blanco Valer
ordförande UBV/Latinamerika
UNT 11/12 2007