Debattartiklar

Detaljer

Publicerad onsdag, 31 maj 2006 10:45

Hanne Kjöllers resonemang i artikeln ”Kanske kan tron ändå försätta berg. Och lust.” i DN den 19 maj är mycket märkligt. Artikeln handlar om hiv-prevention i Uganda. Hanne Kjöller skriver att det kanske är vi västerlänningar som vill ge afrikanska kvinnor rätten till sin sexualitet och därför vill att avhållsamhet ska vara en dålig strategi.

Men problemet är inte att människor väljer avhållsamhet. Problemet är utländska påtryckningar och ensidigt fokus på avhållsamhet. Det hindrar länders politiska ledare och organisationer att arbeta med breda strategier som innefattar både kondomer och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (t.ex. sexualupplysning).

För några år sedan lanserade George W Bush PEPFAR – The President´s Emergency Plan for AIDS Relief. Ett av budskapen är att sex är någonting man ägnar sig åt inom äktenskapet och kondomer förespråkas endast för personer med ”riskfullt sexuellt beteende”. Det har lett till minskad tillgång till kondomer i länder som Uganda.

Detta verkar inte bekymra Hanne Kjöller det minsta. Ingenting tyder på att antalet nysmittade stiger i Uganda, skriver hon men avfärdar i nästa stund sin egen argumentation genom att hänvisa till siffror som är fyra år gamla (då fanns inte PEPFAR).

Vi vet inte säkert om antalet nysmittade stiger eller sjunker i Uganda. Tvärt emot vad Hanne Kjöller hävdar, att det är enkelt att diskutera resultatet av hiv-preventivt arbete, så är det i realiteten väldigt svårt att få fram tillförlitlig hiv/aids-statistik. När hiv-förekomsten sjunker vet man sällan i vilken utsträckning det beror på att färre nysmittas eller att många av de hiv-positiva har dött i aids.

Det vi däremot vet är att kondomtillgången i Uganda minskar. Enligt Stephen Lewis, FN:s speciella sändebud för hiv/aids i Afrika, är det PEPFAR och USA:s extrema politik som har orsakat bristen på kondomer i Uganda. Effekterna av det i ett land med hög hiv-förekomst kan vi bara ana.

Enligt Human Rights Watch har alla avhållsamhetsprogram som någonsin utvärderats misslyckats med att minska förekomsten av tonårsgraviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar. Att fokusera på avhållsamhet fungerar helt enkelt inte.

UNAIDS och många andra aktörer är eniga om att arbetet mot hiv/aids kräver sammansatta, breda strategier som behandlar hiv/aids som en samhällsfråga, som stärker kvinnors rättigheter och som inkluderar sexualupplysning. Att det som Hanne Kjöller skriver bara är vi i den ”liberala västvärlden” som är angelägna om att ge kvinnor rätten till sin egen sexualitet, är fel. Detta är någonting afrikanska kvinnoorganisationer har kämpat för i åratal och som bland annat har resulterat i The Protocol on the Rights of Women in Africa. Att kunna fatta beslut om den egna sexualiteten är en rättighet, även i Afrika.

Ulrika Holmström, Afrikagruppernas projektledare för hiv/aids och jämställdhet
Gabi Björsson, Kanslichef Afrikagrupperna