Debattartiklar

Detaljer

Publicerad måndag, 01 maj 2006 10:33

Den 22 mars var den internationella världsvattendagen. Aktiviteter och skrivelser under dagen synliggjorde den stora flora av aspekter, perspektiv, forskningsrön och argumentationslinjer i frågan. Det finns dock en samstämmighet som hela tiden blir bredare - företag bör inte sköta distributionen av vatten till fattiga människor.

Anledningen till denna allt bredare konsensus är att de starka teoretiska argumenten numera kompletteras av empiriska resultat och erfarenheter.

Vatten är inte vilken vara som helst. Människan måste ha flera liter i direkt intag per dag. Idag finns ungefär en miljard människor som är i gravt behov av mer och renare vatten. Totalt sett behöver halva jordens befolkning, tre miljarder människor, mer och renare vatten. Vattenbrist är ofta den mest extrema indikatorn på fattigdom. Tillgången till vatten handlar om ekonomi men också om sociala och strukturella svårigheter. Det är alltså en mycket kraftig efterfrågan som inte har samma motsvarighet i utbud och tillgänglighet – en marknad i kraftig obalans. Företag är olämpliga att verka i sådana marknader, framförallt inte när investeringarnas art är sådana att det uppstår monopolsituationer.

Företag i sådana marknader med dubbeldiskrepans sätter betydligt högre priser. Det har vi inte bara sett i fattigare länder, utan också i rikare länder. I Storbritannien har både vattnet och tågtrafiken resulterat i sämre kvalitet och högre priser efter privatiseringar. I Sverige är effekten tydligast vad gäller eldistributionen. Andra europeiska länder har liknande erfarenheter.

Konsekvenserna i fattigare länder är förstås allvarligare, särskild för de allra fattigaste människorna. När priset stiger får fattiga hushåll ännu svårare att konsumera och använda vatten för sin livsförsörjning. Människor tvingas då skaffa vatten från annat håll, vilket alltför ofta måste ske från onaturliga och förorenade vattenansamlingar. Dessa omständigheter leder naturligtvis till att vätskebristen och fallen av vattenburna sjukdomar ökar. På en samhällsnivå leder dessa individeffekter till social oro, konflikter, och minskat effektivitet i arbete och utbildning.

Dessa effekter är påtagligt synliga i Afrikagruppernas samarbetsländer i södra Afrika. Augusti år 2000 utbröt till exempel kolera vid Sydafrikas kust efter en vattenprivatisering. När de fattiga inte fick råd med vattenpriserna blev de tvungna att hämta vatten vid bäckar, dammar och sjöar som var förorenade av avföring från människor och djur. Några år efter privatiseringen hade epidemin spritt sig ända till Johannesburg, 50 mil bort, och konstaterats som den värsta koleraepidemin i Sydafrikas historia med 250 000 sjuka och 300 döda.

Liknande erfarenheter gäller också i områden där fler människor har fått bättre tillgång till vatten genom företagens nyinvesteringar. Vattenkranar är inte till mycket nytta om de är avstängda, vilket sker när folk inte får råd att betala vattenräkningarna.

Ett tredje förhållande som förvränger marknaden ytterligare handlar om köpkraft. Många stora vattenföretag är egentligen inte intresserade av fattiga människor. Eftersom företag har vinstmaximering som dess drivande syfte är de mer intresserade av att sälja till människor och företag som har betydligt högre köpkraft och efterfrågan, vilket sammantaget innebär större volymer och vinster.

Ett särskiljande argument för privatiseringar av vattendistribution är att många regeringar har hittills försummat vattenförsörjningen till sina fattiga medborgare. Men tyvärr är dessa förhållanden inte enbart relevanta för vatten, och behöver heller inte innebära med automatik att den privata sektorn ska ersätta verksamheten. Även om de fattiga har svårt att få tillräcklig med rent vatten under offentlig regi, visar erfarenheter att det blir ännu värre under företagens regi.

Istället är det på tiden att vattenfrågan får sin rättmätiga prioritet i utvecklingssammanhang. Hittills har förvånansvärt lite biståndsresurser gått till vattenförsörjning (se bland annat den Sidafinansierade rapporten “Linking Poverty Reduction and Water Management”, 2006).
Om världens vattentillgångar används på ett jämnare sätt kan vi ta ett mycket viktigt steg i mänsklig utveckling. Mer och renare vatten betyder bättra hälsa, vilket är förutsättningar för en högre produktivitet i arbete och utbildning, och en godare samhällsutveckling.

Deniz Kellecioglu, Utvecklingsekonom, Afrikagrupperna