Debattartiklar
- Detaljer
- Publicerad lördag, 01 april 2006 10:16
I UNT 10/3 framhäver Laila Freivalds och EU:s utrikeskommissionär Benita Ferrera-Waldner EU som ett framgångsrikt fredsprojekt, inte bara i Europa utan även i grannskapet. De ger exempel på EU:s engagemang och anger EU:s grannar som "Mellanöstern, in i Svarta havsregionen och vidare in i Centralasien." De undviker nogsamt att nämna vad som händer i grannskapet nordvästra Afrika. Det är förståeligt. Där är EU knappast ett fredsprojekt.
Där finns Afrikas sista koloni, Västsahara. Formell kolonialmakt är Spanien, reellt Marocko, som sedan 1975 ockuperar två tredjedelar av landet i strid med FN, Internationella domstolen och Afrikanska unionen. Marockos ockupation är ett enda långt brott mot folkrätten och kan jämföras med Sovjets ockupation av de baltiska staterna 1940. Ingen stat erkänner Marockos rätt till Västsahara. Den västsahariska exilregeringen SADR erkänns av 82 länder.
Befrielserörelsen Polisario förde en väpnad kamp fram till 1991 då FN medlade en vapenvila, som stipulerade en folkomröstning om landets framtida status. Marocko har sedan dess saboterat alla ansträngningar av FN att få till stånd detta referendum.
De flesta västsaharier bor sedan 1975 i flyktingläger i Algeriet, och Marocko har byggt en mur genom hela Västsahara lång som Sverige, bevakad av cirka 150 000 soldater, artilleri, miljontals minor och elektronik. Marocko får miljarder i bistånd av EU, det vill säga även svenska skattemedel.
Marocko skulle inte klarat detta utan stöd av Frankrike, som har monopol i EU på denna fråga. Marocko har förklarat att de aldrig frivilligt lämnar Västsahara.
Med EU:s hjälp kan Frankrike fortsätta sin katastrofala kolonialpolitik efter andra världskriget. I samband med freden 1945 massakrerade de tiotusentals människor i bland annat Algeriet och på Madagaskar, som firade genom att uttrycka sin nationalism. Därefter kom nederlaget i Indokina följt av det förlorade kriget i Algeriet.
Mitt under detta krig satte Frankrike som villkor för att skriva under EU:s Romfördrag 1957 att Algeriet inkorporerades i EU. I dag illustreras det franska koloniala fiaskot med sammanbrottet i Elfenbenskusten.
Frankrike, stolt över sin revolt mot feodalismen 1789, lierar sig nu med det feodala kungadömet Marocko i syfte att upprätthålla kontrollen av nordvästra Afrika. De använder Marocko som vasall och drar in EU i denna koloniala hantering.
Sverige, som alltid framhållit sitt icke-koloniala förflutna, riskerar nu att via EU bli medansvarigt för Frankrikes kolonialpolitik, om regeringen accepterar status quo i konflikten.
Sverige vill ogärna splittra EU, men det kan inte vara EU:s uppgift att stödja Frankrikes politik i nordvästra Afrika, särskilt inte när det innebär brott mot folkrätten. Sverige skall inte ge upp sina utrikespolitiska målsättningar, bland annat folkrätten, för att uppnå enighet i EU. Tvärtom skall vi arbeta för att EU blir enigt om dessa målsättningar även i praktiken.
Frankrikes och Marockos sabotage har förlamat FN och EU. Sveriges försök att tala med Marocko har misslyckats i 30 år. Därför behövs nya initiativ. Marocko har straffat ut sig och lämnat den internationella rättsordningen, vilket öppnar för nya initiativ. Ett sätt är att Sverige erkänner SADR, med förhoppningen att fler EU-länder följer efter. Ett erkännande skulle vara ett fredligt stöd för folkrätten.
För detta finns inga avgörande folkrättsliga hinder. Sverige erkände bland annat de baltiska staterna innan de hade full kontroll över sina territorier. Vi skulle heller inte hotas vare sig säkerhetsmässigt eller ekonomiskt. Att stärka SADR:s ställning skulle snarare bidra till ökad säkerhet, då SADR är den enda garantin i området mot terrorism. Marockos agerande har skapat instabilitet i regionen.
Sverige har tidigare brutit med Frankrikes agerande i samma område. Sverige röstade 1958 mot Frankrike i FN i Algerietfrågan och började stödja landets befrielserörelse FLN. Det var en klok och framsynt realpolitik med syftet att inte göra FLN helt beroende av Sovjet. Att i dag passivt åse hur det råa våldet får härska i området bidrar inte till förtroendet för EU som säkerhetspolitisk aktör.
Därför bör Sverige ta strid för folkrätten i fallet Västsahara och ansluta sig till de afrikanska stater, som erkänt SADR. Ett erkännande skulle vara en uppföljning av vårt stöd för koloniernas frigörelse. Det skulle skapa respekt och goodwill i
Afrika för både Sverige och folkrätten och vara i linje med vårt egenintresse.
Ingvar Flink
filosofie doktor i historia och aktiv i Uppsala Afrikagrupp
UNT 1/4 2006