Debattartiklar

Detaljer

Publicerad tisdag, 09 augusti 2005 16:38

Öppet brev till biståndsminister Carin Jämtin. Med anledning av de pågående diskussionerna om Sveriges framtid i Angola vill vi framföra följande:

Freden har kommit för att stanna i Angola genom att de stridande lade ner vapnen 2002. Efter drygt tre år har Angola visat sig kunna bevara stabiliteten, omvandla stridande parter till politiska partier och ta de första stegen mot utveckling för det svårt krigsdrabbade folket.

Utan några fredsbevarande trupper och med knappt stöd från omvärlden har det angolanska folket visat att de är trötta på krig och vill skapa en stabil och dräglig tillvaro. Över fyra miljoner internflyktingar och flyktingar i grannländerna har återvänt till sina hemtrakter och börjat försörja sig själva. Ungdomar som studerat utomlands flyttar hem, eftersom de ser möjligheter i Angola och vill vara med och utveckla landet.

Angola är ett rikt land, men samtidigt mycket fattigt. De stora olje- och diamanttillgångarna har hittills inte kommit folket till del utan bidragit till konflikten och satt omvärldens ögon på landet. Korruptionen är ett stort problem, och landet är svårt sargat efter alla år av krig. Infrastrukturen är förstörd, många barn står utanför skolsystemet på grund av brist på skolor och utbildade lärare, många dör av enkla sjukdomar som diarré och malaria. Hiv/aids är en tickande bomb som riskerar att brisera om inte tillräckliga resurser sätts in.

Men nu finns en chans för omvärlden att hjälpa Angola att vända utvecklingen, stärka demokratiseringen och minska hiv/aidshotet. Äntligen är Angola ett fredligt land där insatser kan bli varaktiga och lyfta folket ur fattigdomen.

Sverige har gett stöd till Angola sedan befrielsekampen, och som svensk bemöts man väldigt positivt. Minnet av solidariteten och stödet lever kvar hos många angolaner. Sverige har därför en unik chans att bidra till landets utveckling.

Men tvärtemot vad man kunde tro, är Sverige i det läget på gång att avsluta det bilaterala utvecklingssamarbetet med Angola. Landets egna rikedomar, korruption och bristande insyn i statens finanser brukar anges som skäl. Men enligt både IMF och Världsbanken har Angola tagit viktiga steg för att förbättra insyn och transparens i ekonomin sedan krigsslutet. Och vem kan förvänta sig att ett land efter nästan 30 års krig inte ska ha stora problem av alla de slag?

Erfarenheter från andra håll i världen - även från Europa efter andra världskriget - visar att uppbyggnadsstöd utifrån bidrar till att läka krigets sår och förebygger nya konflikter. Det är ingen tvekan om att Angola behöver sådant stöd under en övergångsperiod, vilket också både Världsbanken och FN redan har konstaterat.

Det är svårförståeligt eller rentav magstarkt att Sverige i stället avvecklar samarbetet med Angola. Om den svenska regeringen anser det olämpligt att bistånd går direkt till angolanska statliga organ, kan man ju liksom i Zimbabwe kanalisera resurser via det civila samhället. På det sättet kan man få till stånd en utveckling som kommer underifrån, där folket får bättre möjligheter att utöva påtryckningar på sin regering.

Det saknas inte exempel på att sådant stöd till Angola är effektivt för att både bekämpa fattigdomen och stärka demokratin. Så har Afrikagrupperna i nära samarbete med den angolanska organisationen ADRA sedan 1999 kanaliserat Sidamedel till internflykting- och landsbygdsprojekt i Malanjeprovinsen. Den satsningen har till låga kostnader förbättrat levnadsnivån för tiotusentals människor med metoder som gynnat lokal demokrati, konstaterade en av Sida beställd oberoende utvärdering för två år sedan. Trots utvärderingens omdöme att Malanjeprogrammet är ett lyckat exempel på fattigdomsbekämpning och verkligt partnerskap mellan ADRA, Afrikagrupperna och Sida, lämnar Sida idag få öppningar för fortsatta insatser i Malanje. Sverige håller ju på att dra sig ur, heter det…

Afrikagrupperna kan inte se logiken i att Sverige drar sig ur just när Angola håller på att planera för val under 2006 och tar viktiga steg mot demokratisering och när behovet är som störst av konfliktförebyggande återhämtningsstöd.

Tidpunkten tycks oss mycket illa vald, med tanke på den korta tid som gått sedan fredens inträde och på att de första fria valen på 14 år står för dörren. Vi kräver ett svar av biståndsminister Carin Jämtin: Varför väljer regeringen och UD att avsluta Sveriges stöd till Angola just nu? Det förtroendekapital som Sverige i över 30 år byggt upp i Angola får inte schabblas bort utan bör vårdas genom fortsatt mångsidigt svenskt engagemang i landets utveckling.

Afrikagrupperna den 9 augusti 2005

Kjell Fransson, ordförande
Hillevi Nilsson, Angolahandläggare
Ulla Innala, f.d. koordinatör i Angola
Sigrid Bergfeldt, f.d. koordinatör i Angola
Ulrika Holmström, f.d. jämställdhetsrådgivare i Angola
Emma Hernborg, koordinatör i Angola
Emelie Rennerfelt, jämställdhetsrådgivare i Angola
Lina Remnert, blivande koordinatör i Angola