Debattartiklar

Detaljer

Publicerad måndag, 23 maj 2005 16:32

Svenska EU-parlamentariker måste agera för att förhindra att utvecklingsfientliga frihandelsavtal ingås mellan EU och fattiga länder.

Handeln mellan EU och forna kolonier i Afrika, Västindien och Stilla havet, de så kallade AVS-länderna, har under de senaste 40 åren styrts av en serie omdiskuterade avtal. Idag gäller Cotonouavtalet men den 1 januari 2008 ska dess handelspolitiska del ersättas av nya ekonomiska partnerskapsavtal.
Bakom stängda dörrar förs därför just nu förhandlingar om den framtida handeln mellan EU och de 77 AVS-länderna. 95 procent av dessas invånare lever i Afrika och flera av nationerna räknas in bland de minst utvecklade länderna i världen.

Förhandlingarna ska leda fram till Ekonomiska Partnerskaps-Avtal, EPA. EU, som hävdar att förhandlingarna sker på jämbördig basis, sätter dagordningen och reglerna för förhandlingarna och bestämmer de villkor AVS-länderna måste uppfylla för att få ingå i avtalen.
Formellt sägs att båda parter ömsesidigt ska öppna sina marknader, men i praktiken handlar det huvudsakligen om att afrikanska länder ska öppna sina marknader för EU-företagens varor och tjänster.
Att öppna upp AVS-ländernas marknad och EU:s marknad ungefär lika mycket kan innebära fördelar för de fattiga länderna under förutsättning att EU slutar subventionera jordbruksprodukter, vilket de hittills har undvikit att diskutera.
Subventionerade jordbruksprodukter från EU är redan ett stort problem för t.ex afrikanska småbönder och att öppna upp ännu mer hotar att slå ut dem helt.
Från EU:s sida är avsikten att avtalen på sikt ska etablera frihandel mellan EU och regionala handelsområden i Afrika. Genom denna frihandel, menar EU, ska fattigdomen bekämpas.

Men frihandel gynnar de redan utvecklade och industrialiserade länderna. De föreslagna avtalen blir därför fördelaktiga för EU och inte för berörda afrikanska länder.
Där riskeras i stället det nationella näringslivet och det lokala jordbruket att slås ut eftersom företag och bönder i många afrikanska länder inte klarar av fullskalig konkurrens från europeiska storföretag som i flera fall direkt eller indirekt får sin produktion subventionerad av EU.
Om de afrikanska länderna ska ha en chans att bekämpa fattigdom och utveckla en hållbar ekonomisk tillväxt krävs ett livskraftigt jordbruk och ett eget näringsliv. Men att bygga upp förädlingsindustrier gynnas inte eftersom EU höjer tullen enormt så fort en vara förädlats.
Zimbabwe, till exempel, säljer apelsiner och läder till EU. Men att sälja juice eller skor, vilket skulle utveckla industrin och skapa arbetstillfällen, lönar sig inte med de skatter och tariffer som EU satt på förädlade varor.

Idag har EU inte tullfritt marknadstillträde till ACP-länderna på industrivaruområdet – men det skall bli så i framtiden. Då riskerar en stor del av den svaga u-landsindustrin att slås ut. Betydelsefullt är att europeisk industri har ett stort försprång gentemot afrikansk genom storskalig produktion och statligt subventionerad infrastruktur. I Europa byggdes vägar och järnvägsnät upp av staten. När afrikanska stater vill göra samma sak får de höra att det arbetet ska ske i privat regi och att man inte kan hindra kontrakten att gå utomlands. Öppna marknader är bra om man har infrastrukturen för dem. Detta saknas på många håll i Afrika.
EU driver dessutom på för att de nya avtalen ska omfatta en rad "handelsrelaterade frågor", som investeringsavtal och regler om konkurrens och offentlig upphandling. Dessa s.k. Singaporefrågor har utvecklingsländerna valt att inte driva i Världshandelsorganisation WTO, då de medför inskränkningar i regeringarnas möjligheter att bedriva en självständig ekonomisk politik.
Nu smygs frågorna alltså in bakvägen i de regionala EPA-förhandlingarna.
EPA:s nuvarande utformning är därför inget alternativ. Tvärtom blir EPA i realiteten utvecklingsfientliga, nyliberala frihandelsavtal.
EU:s bild av EPA-processen som förhandlingar mellan jämbördiga parter är falsk. Tvärtom utnyttjar EU sin förhandlingsstyrka till att få AVS-länderna att skriva under avtal som de i Cancun redan sagt nej till.
Afrikagrupperna uppmanar därför den svenska regeringen och svenska EU-parlamentariker att stödja följande förändringar av EU:s sätt att handha EPA-förhandlingarna:
* Lägg Singaporefrågorna åt sidan
* Ge AVS-länderna
– rätt att själva bestämma takten för öppnandet av sina marknader
– fri och enkel tillgång till marknader i EU

Kerstin Bjurman, Afrikagrupperna