Debattartiklar

Detaljer: Publicerad måndag, 25 april 2005 16:30

I dag (25/4) inleds den internationella kampanjveckan "Utbildning för alla". Världen är rörande enig, åtminstone i ord, om hur viktigt det är med utbildning.

Utbildning är en förutsättning för demokrati och enligt FN:s konventioner en mänsklig rättighet. Utbildning har dessutom en avgörande betydelse för ett lands ekonomiska utveckling och för den enskilda individens förutsättningar att försörja sig. Alla FN:s medlemsländer har enats om detta genom att inkludera utbildning för alla i de så kallade millenniemålen. Men i praktiken går det alldeles för långsamt framåt och det blir därför allt viktigare att sätta press på regeringar, beslutsfattare och biståndsgivare.

Redan 1990 myntades begreppet "Utbildning för alla" på en FN-konferens som följdes upp i Dakar år 2000. Där enades 160 länder om att till år 2015 införa gratis och obligatorisk utbildning och förbättrad utbildningskvalitet. Det gavs ett unikt löfte: inget land ska hindras i att uppfylla dessa mål på grund av att de saknar resurser.

Men hur ser det ut idag? Minst 103 miljoner barn går inte i skolan. Många slutar innan femte klass och ytterligare minst 140 miljoner barn lämnar skolan utan att varken kunna läsa eller skriva. Klasserna är ofta stora och bristen på lärare enorm, inte minst på grund av att många dör i hiv/aids. Ofta saknas både undervisningsmaterial och fungerande skolbyggnader och lärarna har många gånger själva en mycket bristfällig utbildning. Närmare 60 procent av de barn som inte går i skolan är flickor. Ju högre upp i klasserna man kommer desto fler flickor är det som hoppar av. Det står klart att millenniemålet att avskaffa könsdiskriminering i grundläggande utbildning till 2005, det vill säga i år, inte kommer att uppnås.

I strukturanpassningsprogrammen från 1980- och 1990-talet ställde både Världsbanken och IMF krav på fattiga länder att minska sina offentliga utgifter, vilket i de flesta fall ledde till kraftiga sociala nedskärningar. Utbildningens andel av BNP blev under dessa år mindre. Än idag åtföljs bistånd ofta av krav som reglerar hur länderna ska agera, bland annat inom utbildningssektorn. Samtidigt som Världsbanken ställer krav på länderna att utarbeta planer för utbildningssektorn, motverkar IMF ländernas ansträngningar att nå utbildningsmålen. För vissa länder innebär till exempel det tak som IMF satt på offentliga utgifter att man inte kan anställa tillräckligt många lärare.

Den största kostnaden inom utbildning är lärarlönerna. Kravet från IMF är därför att dessa ska hållas på en mycket låg nivå. Men lärarlönerna är redan mycket låga. I Afrika söder om Sahara är reallönen lägre idag än 1970. I till exempel Moçambique bedömer utbildningsministeriet att man behöver anställa ytterligare 10 000 nya lärare i år men finansministeriet, under påtryckningar från IMF, tillåter max 4 000 nyanställningar.

Inget land ska hämmas i sin strävan att uppnå utbildning för alla på grund av brist på resurser, sades det i Dakar 2000. För att snabba på processen har man därför skapat "Fast Track Initiative", FTI, som ekonomiskt ska stötta de låginkomstländer som har realistiska planer för att förbättra sin utbildning, men som saknar resurser. Den rika världen har inte levt upp till löftet att betala ut de pengar som behövs. Bara i år saknas 231,5 miljoner dollar. I cirka 100 länder har man fortfarande kvar skolavgifter, vilka hindrar många barn att gå i skolan. FTI är den hittills bästa mekanismen för att fattiga länder ska garanteras pengar så att skolavgifterna kan tas bort. Men om biståndet inte ges blir avgifterna kvar. Det riktas även annan kritik mot FTI, bland annat att fokus ligger på kvantitet istället för på kvalitet och att alltför många länder med mycket stora behov lämnas utanför.

Enligt FN-organet UNESCO behövs ca 5,6 miljarder US$ per år för att nå målet utbildning för alla till år 2015. Detta ska ställas mot vad länderna i Afrika söder om Sahara årligen betalar tillbaka i skulder, 10 till 13 miljarder US$, till Världsbanken, IMF och andra rika långivare. En summa som är betydligt större än vad de kan lägga på utbildning och den offentliga sektorn.

Fram till 1juli 2005 sitter Sverige som ordförande i FTI vilket erbjuder stora möjligheter att påverka utvecklingen och trycka på de givarländer som inte uppfyller sina löften. Om den politiska viljan verkligen finns, både i Nord och i Syd, går det att mobilisera resurser och nå de mål man satt upp. Därför bör den svenska regeringen verka för att

Fattiga länders skulder avskrivs så att resurser frigörs till utbildningsområdet
I egenskap av ordförande i FTI-programmet se till att utlovade pengar betalas ut
IMF:s krav på restriktioner i statliga utbildningsbudgetar tas bort

Utbildning är en mänsklig rättighet, en förutsättning för demokrati och en väg ut ur fattigdom. Alltför många människor förnekas denna rättighet och samhällets möjlighet för utveckling och ökad demokrati försvåras. Därför är det viktigt att driva kravet på utbildning för alla och att sätta press på alla regeringar att göra verklighet av vackra ord. År 2000 gav vi löftet att inget land, på grund av resursbrist, ska hindras i sina försök att ge utbildning till alla. Löftet från Dakar måste hållas.

Afrikagrupperna, Kjell Fransson, ordförande
Attac Sveriges gemensamma arbetsgrupp, Malin Ahlgren
Forum Syd, Inger Björk, Generalsekreterare
Lärarförbundet, Eva-Lis Preisz, ordförande
Plan Sverige, Anna Hägg-Sjöquist, Generalsekreterare
Svalorna/Latinamerika, Jakob Ebner, Ordförande
UBV/Latinamerika, Carmen Blanco Valer, ordförande